I söndags tog vi oss ur vår pridekoma, reste oss upp ur soffan och bestämde oss för att vi var tvungna att hitta på något. Vi kunde ju inte bara ligga i soffan hela dagen nu när det är sommar och allt, så vi gav oss ut och iväg till Lady Gaga på Gröna Lund. Hennes konsert skulle börja kl 20:00, och entréavgiften skulle därmed vara förhöjd till det dubbla från 18:00 och framåt. Vi kom fram med Djurgårdsfärjan kl 17:50. Perfekt, tänkte jag, nu kommer vi ju in för halva priset. Hur kan man vara så dum så man inte fattar att det kommer att vara en jävligt lång kö, så att det inte spelar någon roll om man är där tio minuter innan entrén höjs? Väl framme vid entrén ser vi den enorma kön, den sträcker sig i princip hela vägen upp till Skansen. Jakobs berömda stresshantering visade sig genast, då han höjde rösten och gapade om att han ville åka hem. Men nej, så lätt låser man inte ute Daniel Holmén, förstår ni.

Istället för att ställa sig i den flera timmar långa kön så gick vi till biljetthuset som ligger nere vid Djurgårdsfärjorna. Där tog vi ett könummer, sedan gick vi iväg och käkade hamburgare. När vi ätit klart gick vi tillbaka, varpå vårt turnummer lägligt nog rullade fram på skyltarna. "Två biljetter tack", sen var det bara att knalla förbi kön och glida in på Grönan med de förköpta entrébiljetterna. Nu har ni lärt er hur ni ska göra nästa gång.

Väl inne ser jag hur MAKALÖST trångt där redan är, framför allt ser jag paniken i barnfamiljernas ansikten. De har ju förmodligen bara kommit dit för en traditionell tivolisöndag. de hade nog inte räknat med att det skulle vara mer människor där inne än det varit på 30 år.

Medan vi väntade på damen ställde vi oss i kön till nya INSANE, berg-och-dal-banan som går fram, tillbaka, uppochner, åt sidan... Vi stod i kö i nån halvtimme eller så, sen var det "äntligen" dags för den 32 sekunder långa åkturen. Det gick jävligt snabbt, jag höll på att knäcka mina egna nyckelben för att jag höll händerna fel, sen var det över. Tack, Grönan.

När vi sedan gick till Stora Scenen var där helt smockat. Knökfullt. Överbelamrat. I högtalarna ropade programchefen att rekordet nästan var slaget, 23.000 människor stod samlade för att se Lady Gaga. Fler har där inte varit sedan Bob Marley uppträdde för en himla massa år sedan. Hon hade alltså i princip kunnat sälja ut två Globenföreställningar.

När konserten sedan var igång blev jag... imponerad. När jag nyligen blivit så besviken över Britney Spears "konsert" stod jag nu framför en nyfödd stjärna som både sjöng live och talade till publiken, till skillnad från trötta Britney. Och som hon sjöng! Hon hade inte ens några körsångerskor med sig, de behövdes inte. Lady Gaga har en helt fantastisk röst, och det var så befriande att se och höra en sådan livsglad artist som verkligen älskar det hon gör! När hon sedan satte sig vid flygeln och rev av en balladversion av "Poker Face" tappade jag nästan hakan.Vilken jävla TALANG! I en tid av så många fejkade produktartister som sällan håller måttet i det verkliga livet var det riktigt uppfriskande att se en ung tjej spela piano som nån jävla Alicia Keys, och samtidigt sjunga så klockrent att nackhåren reste sig. Jag är så imponerad, så glad!

Lady Gaga har så många likheter med Madonna att det nästan är kusligt. Hon har italienska rötter, är uppvuxen som en vanlig fattig citygirl i USA, och dessutom förvaltar hon sin karriär på ett sätt som påminner ENORMT mycket om Madonnas tidiga år. Hon utnyttjar det visuella i musiken till max, använder kläder, musikvideor och attityd för att nå fram, och ackomponjerar dessutom sig själv med direkta och självklara popdängor som redan blivit moderna klassiker! Vad än den här cirkusen kommer att leda till, så har den sannerligen bara börjat. Om Lady Gaga lyckas göra ett uppföljaralbum som röjer vägen för framtiden lika mycket som Madonnas andra album "Like a Virgin" gjorde, så har vi något alldeles speciellt framför oss. Något vi inte sett i musikbranschen på väldigt, väldigt länge.

För övrigt kan jag nedan presentera den första officiella teaserpostern för "A Nightmare on Elm Street", för er som inte sett den ännu. På tal om något alldeles speciellt...