Jag förstår inte det här med Cheryl Cole's "Fight For This Love". De första gångerna jag hörde den var på VH1, en musikvideo som lät som något Kim Wilde kunde ha gjort 1993 (lät ungefär som "If I Can't Have You"). Uråldrigt discosound som drev mig till vansinne, det här kunde väl ingen gilla???

Så helt plötsligt dyker en annan version av låten upp. En softare och väldigt mycket bättre version, som faktiskt fick mig att börja gilla låten trots att jag snackat så mycket skit om den tidigare. Jag lyssnade på den nya versionen på Spotify, och tänkte att jag samtidigt skulle lyssna på discoversionen för att jämföra. Men den finns inte. Den finns inte på Spotify, den finns inte hos iTunes, den finns inte på singeln. Videon visas fortfarande, men discoversionen är utbytt mot den softare versionen av låten.

Det är precis som om den där hemska discoversionen aldrig existerat! Den finns ju inte någonstans??? Hur är detta ens möjligt?

Jag har en hatkärlek till att blogga. Ibland och emellanåt kan jag verkligen känna hur mycket jag vill uttrycka mig om något, berätta om något, redogöra för något - hur mycket jag faktiskt har något på hjärtat. Samtidigt kan jag känna en fasa, en ovilja - kalla det en skräckblandad förtjusning - för att uttrycka mig offentligt. För att lämna ett digitalt avtryck öppet för alla att beskåda, analysera och tycka/tänka om. Det är precis som att jag VILL berätta om vad jag har att berätta, men jag vet inte om jag alltid känner mig redo att tolkas och analyseras av alla som läser. För varenda jävel har en åsikt nuförtiden, och varenda jävel ska lufta denna åsikt och se till att alla förstår att den verkligen räknas - JAG har rätt, det är SÅ HÄR man ska tycka. Jag känner en viss allergi mot detta påtvingande av åsikter och tyckande, och därför känner jag mig inte heller själv alltid redo att göra samma sak som jag stör mig på att alla andra gör. Det är precis som att jag känner ett behov av att skriva dagbok, men jag kanske inte vill att alla andra ska läsa. Jag verkar alltså längta tillbaka till rötterna, till den tiden då man anförtrodde sig åt sin dagbok, fick ur sig allt man ville få ur sig - och sen var det inte mer med det. En tid senare kunde man läsa sina egna inlägg - och undra hur man egentligen tänkte. Och det händer ju fortfarande! Jag kan läsa gamla inlägg i min blogg och känna "Åååååh vad löjligt!!! Varför kände jag så där? Varför tyckte jag så? Det representerar ju INTE ALLS den jag är idag!" Nuförtiden innebär det dessutom att alla som läst bloggen också läst det där pinsamma som jag idag skäms över! Vilken FASA! Tänk om de går runt och dömer mig utifrån det där inlägget som jag inte alls kan stå för idag, vad ska jag ta mig till då? Fördelen med den gamla hederliga dagboken var ju att då hade förhoppningsvis ingen annan läst allt det där pinsamma. Då träffade man inte sitt gamla ex på stan, som under uppbrytningstiden hade läst i din blogg hur du hanterade uppbrytningen! Då behövde han inte titta sådär ömkande på dig och tycka synd om dig, för att han kanske fått för sig att du fortfarande kände likadant för honom. Man förändras ju! Hela tiden! De gamla inläggen följer dock inte med i förändringen, de finns kvar där. Som en påminnelse om hur viktigt något en gång var.

Jag har tänkt en del på konflikter på sistone. Hur de uppstår och hur man ibland inte har energi att ta itu med dem. Jag tycker, (nu kommer det igen, nu ska här tyckas!), att folk bara blir sämre och sämre på att kompromissa och att anpassa sig. Det blir tydligare och tydligare att folk tycker att hela världen ska kretsa just kring dem. Och det är väl självklart - jag vill också vara lycklig och framgångsrik. Jag vill också ha ALLT - precis som alla andra. Konflikten uppstår för att alla, av naturliga orsaker, inte kan få allt. Och ju äldre vi blir, desto mindre redo är man att backa undan och låta någon annan få ta del av kakan. För allt handlar om dig.

I en del relationer har jag fått kompromissa och anpassa mig mer än i andra. Det finns dock en tid för allt, och när jag känner att jag kompromissat och anpassat mig mer än tillräckligt, och därmed tycker att den andra personen i relationen ska kompromissa och anpassa sig - då är jag plötsligt självisk. Då spelar det ingen roll hur mycket jag har kompromissat och anpassat mig tidigare, för varför ska min vän få stå undan för vad JAG vill? Vi är väl två i den här relationen?

Hör ni hur snett det är? JAG har ju stått undan för vad DU vill, men när jag vill att DU ska göra detsamma - då är JAG den själviska? Människor och folk - ibland undrar jag hur det är tänkt att vi ska komma överens överhuvudtaget. För innerst inne ser alla till sitt eget bästa, och vi är alla beredda att köra över vår nästa för att få det vi själva vill ha. Det finns ett bra uttryck för detta fenomen - Human Nature.