Det händer om och om igen, flera gånger om året, och därför slutar man aldrig att förvånas över hur urholkat dumma en del politiker verkar vara. Om man har ett yrke som man vet bevakas hårt av press, hur vågar man då fuska och bryta mot både regler, bestämmelser och lagar, när man VET hur ofta politiker som gjort sig svartmålas i media? Hur vågar man? Och varför? Anledningen till att de fuskar som de gör måste ju vara att de anser att de är bättre än vanliga dödliga, att de har rätt att gå före i bostadsköer, ringa privatsamtal på mobilen och supa sig fulla kl 1530 på en kvarterskrog och sedan slå ner väktaren. De måste anse att det är en förmån de borde ha för att... ja, vad vet jag? För att de servar folket?

Jag är inte naiv. Självklart fattar jag att folk överallt utnyttjar sitt arbete och förser sig med små förmåner, trots att de inte får eller borde. Vem har inte ringt ett privatsamtal från jobbet eller snott en bläckpenna ur förrådet? Men JUST NÄR MAN ÄR POLITIKER så borde man nog göra allt man kan för att verkligen följa reglerna, för när man blir upptäckt så går det mer snett än vad det gör för någon annan.

Det intressanta med de här politiska skandalerna är att det alltid blir ett JÄVLA LIV i en vecka eller två, sedan avgår den berörda och vi ser eller hör aldrig mer ett dyft av denna person. Det slår aldrig fel. Den berörda kan kanske försöka fäkta undan anklagelser och komma med diverse bortförklaringar, men det fungerar aldrig och i slutändan är det avgång som gäller. Därefter infinner sig lugnet, och det dröjer ett tag innan nästa skandal uppenbaras.

Så hej då, Ruwaida! Jag har aldrig hört talas om dig förut, och om cirka två veckor lär jag aldrig göra det igen. För mig är du alltid telefon-pundaren som såg sådär uppgiven ut i DN som bara en påkommen politiker kan göra.

http://www.dn.se/sthlm/yvonne-ruwaida-far-intern-kritik-1.1060009