Ny vecka efter att ha avslutat den förra med en partyweekend i London. Allt flöt på så fantastiskt smidigt och vi hade en otroligt bra helg. Synd bara att den var så kort, jag hade gärna stannat någon eller några dagar till. Vädret var helt fantastiskt. Jag har förstått i efterhand att det varit katastrofkallt här hemma, men i London var det 30+ och strålande sol hela helgen! Vi hade verkligen inte packat för sådant väder, så vi gick runt och svettades i det vi hade. Vi kunde samtidigt konstatera att engelsmännen av någon anledning inte kyler sina drycker till normala temperaturer, varenda flaska vi plockade ur någon slags kyl var fisljummen. Jag har aldrig reagerat på det förut i London men den här gången slog det verkligen aldrig fel. Varför kyler de inte sina dryckesflaskor?

På fredagen kom vi fram till hotellet vid 21. Bytte om och fixade till oss och beställde upp room service. I lobbyn flög en finsk bög på oss och drog med oss till en bar som var svettigare och mer högljudd än vad Oxford Street skulle vara dagen därpå, så vi tog bara en öl innan vi begav oss till bögturisternas mecka, Heaven. Där gjorde vi fler konstateranden om dryckerna och framförallt drinkarna, som är så små och fjuttiga att man sveper en red bull/vodka på två klunkar. Dock till samma pris som en vanlig stor drink hemma.

På lördagen shoppade vi lite på stan, tog en glass i en park, samt promenerade till Buckingham Palace och pratade om drottningen. Sedan var det dags att förbereda inför kvällens main event, Britney Spears at the O2 Arena. Vi hoppade på den smidiga lilla båten som tog oss till ett sjuuukt stort underhållningscentra, med hur många restauranger som helst och ett litet tivoli under samma tak som den enorma arenan. När lamporna släcktes var vi 26.000 i publiken. Videoskärmarna var avstängda och eftersom vi satt högst upp och längst bak var det inte särskilt mycket man såg av lilla Britney. Vi misstänker att skärmarna var avstängda för att man inte skulle se att hon läppsynkade, alternativt för att man inte skulle se att hon inte ens orkade göra det. Man kan spekulera länge i hur Britney Spears har blivit den gigant som hon ju faktiskt är, särskilt som hennes "livekonsert" inte ens kommer i närheten av en riktig konsert. Jag har aldrig varit med om tidigare att en artist inte tagit en endaste liten ton på en två timmar lång konsert, än mindre att artisten utöver detta sagt ungefär tvåtre meningar. Jag vet inte vad problemet egentligen är, om det är att hon inte kan sjunga eller att hon helt enkelt saknar passion för det hon gör, men något mer opersonligt än en Britney Spears-konsert får man faktiskt leta efter. Hitlåtarna radas upp i nya spännande versioner, men vad hjälper det när det känns som om man sitter hemma och lyssnar på en cd-skiva?

Nu ser jag fram emot Madonna i Göteborg i augusti istället. Det blir andra gången jag ser den konserten eftersom jag var på samma turné i London förra sommaren. Men det ska bara bli roligt. Första gången är man så koncentrerad på att ta in allt, komma ihåg allt och verkligen se allt som händer på scen. Andra gången ska jag bara njuta och låta mig hänföras av Madonna herself, som till skillnad från Britney aldrig sjunger playback (även om det emellanåt hade varit att föredra). För varken Madonna eller Britney är några enastående sångerskor, men Madonna har åtminstone så mycket star quality och pondus att hon fyller upp en hel scen framför 50.000 människor helt på egen hand. När Britney vid något tillfälle stod ensam på scen i lördags kände jag varken star quality eller attityd. Bara sympati.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det händer om och om igen, flera gånger om året, och därför slutar man aldrig att förvånas över hur urholkat dumma en del politiker verkar vara. Om man har ett yrke som man vet bevakas hårt av press, hur vågar man då fuska och bryta mot både regler, ...

Är det inte dags att någon sätter sig ner med Uma Thurman och frågar hur det egentligen står till? I början av sin karriär plockades hon fram av Quentin Tarantino och fick således förmånen att medverka i en av 90-talets mest berömda kultklassiker; "P...

Jag förstår inte det här med Cheryl Cole's "Fight For This Love". De första gångerna jag hörde den var på VH1, en musikvideo som lät som något Kim Wilde kunde ha gjort 1993 (lät ungefär som "If I Can't Have You"). Uråldrigt discosound som drev mig ti...

Jag har en hatkärlek till att blogga. Ibland och emellanåt kan jag verkligen känna hur mycket jag vill uttrycka mig om något, berätta om något, redogöra för något - hur mycket jag faktiskt har något på hjärtat. Samtidigt kan jag känna en fasa, en ovi...

Jag har varit SÄMST på att blogga den senaste månaden, jag vet. Jag har väl inte haft något att säga, jag vet inte. Men idag hann jag bli irriterad två gånger innan jag ens kommit till jobbet, och då måste jag ju naturligtvis frå berätta! För det för...