Aldrig har väl mitt hjärta slagit så hårt och snabbt som idag, när jag satt i Vägverkets lokaler på Klarabergsviadukten och skulle lämna in mitt teoriprov. Jag kände inombords hur ledsen och frustrerad jag skulle bli om jag fick underkänt, det kändes verkligen som om sanningens ögonblick var kommet.

Jag förberedde mig genom att ta en pluggfri kväll igår. Jag kröp upp i soffan istället och avnjöt tre avsnitt av "Harper's Island" tillsammans med Jakob. Jag har aldrig trott på att hårdplugga kvällen innan ett prov. Det som sitter, det sitter. Idag steg jag upp två och en halv timme innan provet skulle äga rum. Jag ville ha gott om tid på mig att äta en stadig frukost, göra mig fin och slippa vara stressad. Anledningen till min fåfänga var ju att det fotografi som sedan sitter på körkortet skulle tas idag, strax innan provet. (Jag fick se mitt färdiga körkort på en dataskärm, det såg väääldigt fint ut). På vägen till provet lyssnade jag på "köra-bil-musik" för att få igång adrenalinet. Det kanske är astöntigt, men exempel på sådana låtar är Lambrettas "Chemical", Bon Jovis "Livin' On a Prayer" samt Roxettes "Hotblooded". Hög volym och en rask promenad från busshållplatsen, sedan kände jag mig på topp!

Jag tyckte att provet var relativt svårt, men innan jag lämnade in det hann jag gå igenom det två och en halv gång, för att försäkra mig om att jag hade svarat så rätt som jag någonsin bara kunde, och undvikit slarvfel. Så jag tryckte på "Avsluta prov" och fick frågeställningen: "Är du säker på att du vill lämna in ditt prov? Så snart du tryckt på OK finns ingen återvändo". Jag tryckte på OK. Ett timglas började snurra, en text berättade att beskedet skulle komma inom några sekunder. I detta ögonblick kunde jag känna min egen puls dunka i halsen.

När ordet "Godkänt" dök upp på skärmen i skimrande grön text lyftes en så stor tyngd från mina axlar att jag höll på att ramla av stolen. Jag hade 57 rätt, gränsen är 52. Jag tittade snabbt igenom de frågor jag svarat fel på, men någonstans brydde jag mig egentligen inte. Jag är bara så lycklig och tacksam för att jag verkligen klarade det, och slipper allt krångel med att göra om och plugga mer osv. Nu kan jag glömma allt slit, och bara koncentrera mig på den kommande uppkörningen. Ikväll ska jag fira med en riktig ordentlig karatefylla! Det är jag fanimej värd!