Direkt efter frukost, (tuna sandwich naturligtvis, de gör helt fantastiska saker med tonfisk i det här landet), satte vi oss på en sightseeing-dubbeldäckare och åkte San Francisco runt i två timmar. Det var strålande sol och säkert runt 25 grader, så vi satt på bussens övre däck och lapade sol. När vi närmade oss Golden Gate Bridge blev det helt plötsligt galet mulet och sviiiinkallt, så där satt vi och huttrade i våra t-shirts. Området runt Golden Gate Bridge är ofta mulet och kallt, det beror visst på dimman som uppstår mellan det kalla vattnet och den varma luften. Så i pausen vid bron rusade jag in på Starbucks och köpte varm choklad, den satt jävligt fint just då. När bussen sedan rullade igen tog det bara några minuter innan vi var tillbaka i normalt väder, sol och klarblå himmel. Väldigt märkligt, men häftigt!

Efter sightseeingen gav vi oss på att försöka hitta Castro, gaydistriket i San Francisco. Vi gick längs med Market Street i en hel evighet, och kollade kartan massor av gånger eftersom det kändes som om vi var på väg bort från stan, men det visade sig att vi var rätt. Castro Street korsar övre Market Street, så det var egentligen inte svårt alls att hitta. Att vi hade kommit rätt blev uppenbart när vi fick syn på en sjukt stor prideflagga som vajade i luften vid korsningen Market Street/Castro Street. Vi var hemma! Vi gick in och fjantade oss i en porrbutik, sedan tog vi en Tequila Sunrise på Harvey's klockan tre på eftermiddagen. Varför inte, liksom? Harvey's är för övrigt baren "där allt hände", med massor av fotografier och hyllningar till Harvey Milk på väggarna.

På väg tillbaka mot city konstaterade vi att folk stirrar! De GLOR verkligen på oss, nedifrån och upp. Det hände flera gånger att folk, särskilt barn, fnissade och pekade. Vi tittade på varandra och undrade vad fan det är frågan om, vi ser ju ut precis som vanligt? Det är klart att det syns att vi inte är härifrån, men vi har ju liksom "vanliga kläder" ändå. Kanske att folk klär sig i lite mörkare färger här och att vi är lite mer färgglada, men sååå extremt är det inte. Vi undrar om de stirrar för att vi är snygga, eller för att vi inte ser kloka ut i deras ögon?

När vi kom fram till en korsning nånstans när 5th Street, vände sig en storväxt svart kvinna om och fick syn på oss. Plötsligt ÄLGAR hon fram mot mig med stora steg, och helt plötsligt är hon så nära att jag måste rygga tillbaka. Hon slänger med händerna som om hon ska örfila mig, och skriker:

"WHERE WERE YOU LAST NIGHT WHEN I CAME HOME? AND WHO IS HE??? (Hon pekar på Niklas.)

Vi skyndar oss därifrån och sätter fart över övergångsstället, varpå hon skriker efter oss:

"OH IT'S OVER!!!!!!"

Således hade vi vår första psykokonfrontation redan dag 1.

Vi gick förbi Cheesecake Factory och köpte en slice Chocolate Chip Cookie Dough, och det var en evig tur att vi bara köpte en, för efter cirka två tuggor var man nära att kräkas. Tänk er en 7 cm hög kaka i form av en tårtbit, där botten (nästan halva kakan) enbart bestod av koncentrerad kakdeg. Ovanpå det en ostkakesubstans, och så en stor klick hårdvispad grädde bredvid. Himmelskt gott, HIMMELSKT, men så mäktigt att Niklas började kvida efter en och en halv tugga. Jag själv har lite enklare för att trycka i mig mäktiga kakor, men den här var inte att leka med.

När jag för första gången såg mig i en spegel idag fick jag en mindre chock! Jag har BRÄNT mig! Jag ser ut som ett stoppljus, en kräfta, en nymålad brandpost! Tack vare solglasögonen har jag dessutom en tjusig tvättbjörnslook, så jag ser ärligt talat inte klok ut. Visst visst, jag borde ha smort in mig, men jag hade ärligt talat inte en tanke på det. Det har inte ens känts särskilt varmt, men solen kanske är starkare här... Jag har i alla fall köpt solskydd nu, så värre ska det väl åtminstone inte bli. Det kanske var därför folk glodde, förresten? För att Niklas var snygg, och för att jag såg ut som en vandrade falukorv bredvid honom?

Utöver allt detta har vi under dagen fixat ett nytt hotell, ett Holiday Inn som ligger precis bredvid Orpheum Theatre där "Wicked" spelas. När jag åkte hem från New York förra året var jag sååå besviken på mig själv för att jag inte hade gått och sett den på Broadway, så vi har naturligtvis vart och köpt biljetter till föreställningen imorgon kväll.

Nu är vi ganska trötta efter att ha promenerat hela dagen, så ikväll blir det middag och bio! Förhoppningsvis i 3D!

 

Moa

10 september 2009 14:51

"OH IT'S OVER" hahahaha

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det händer om och om igen, flera gånger om året, och därför slutar man aldrig att förvånas över hur urholkat dumma en del politiker verkar vara. Om man har ett yrke som man vet bevakas hårt av press, hur vågar man då fuska och bryta mot både regler, ...

Är det inte dags att någon sätter sig ner med Uma Thurman och frågar hur det egentligen står till? I början av sin karriär plockades hon fram av Quentin Tarantino och fick således förmånen att medverka i en av 90-talets mest berömda kultklassiker; "P...

Jag förstår inte det här med Cheryl Cole's "Fight For This Love". De första gångerna jag hörde den var på VH1, en musikvideo som lät som något Kim Wilde kunde ha gjort 1993 (lät ungefär som "If I Can't Have You"). Uråldrigt discosound som drev mig ti...

Jag har en hatkärlek till att blogga. Ibland och emellanåt kan jag verkligen känna hur mycket jag vill uttrycka mig om något, berätta om något, redogöra för något - hur mycket jag faktiskt har något på hjärtat. Samtidigt kan jag känna en fasa, en ovi...

Jag har varit SÄMST på att blogga den senaste månaden, jag vet. Jag har väl inte haft något att säga, jag vet inte. Men idag hann jag bli irriterad två gånger innan jag ens kommit till jobbet, och då måste jag ju naturligtvis frå berätta! För det för...