VI LEVER! Att hämta bilen i San Francisco gick snabbt och smidigt, och det har överlag gått väldigt bra att köra. Jag har kört fel X antal gånger, men GPS:en har varit en riktig livräddare. (Vi har döpt den till Liza. With a Z.) Vi hade AAAALDRIG klarat oss utan den. Idag råkade jag köra för nära trottoaren när jag skulle parkera så det blev en fet repa i navkapseln på ena däcket, men det är väl inte hela världen. När vi hämtade bilen tecknade jag varenda försäkring man kunde få, så vi är fully covered. Det kostade lite extra men det var liksom inget att diskutera. 

Igår körde vi nästan hela dagen. Vi hade Santa Barbara som vårt mål, och vi stannade och åt lunch i Santa Cruz, men det mörknade snabbt och redan vid åttatiden var det fullständigt kolsvart på vägarna. Det kändes otryggt och osäkert, så när vi nådde ett ställe som hette Pismo Beach stannade vi till och fick ett rum på ett Holiday Inn för endast 300:- per person. Vi hade fortfarande ca två timmar kvar till Santa Barbara, men det kändes onödigt och framförallt meningslöst att fortsätta, eftersom man ändå inte kunde njuta av utsikten på vägen. Jag har nog aldrig sett en sådan svärta på en väg, när man tittade i backspegeln var det som att stirra in i en svart vägg. Läskigt!

I morse började vi dagen med att ta en promenad på stranden.

Det var sjukt hett i luften men vattnet är typ -18 så det gick knappt ens att doppa tårna. Vi körde vidare mot Santa Barbara och stannade till i det danska samhället Solvang där vi åt lunch. Världens äldsta och mest förvirrade servitris betjänade oss, och hon gjorde fel både med drickorna, maten och notan. Men hon hade en dansk nationaldräkt på sig, och hon var extremt söt. 

På vägen från Solvang till Santa Barbara körde vi i bergen, vi vet knappt vilka men det var HÖGT, kurvigt, brant och jävligt häftigt! Riktiga James Bond-miljöer, och det var svårt att både hålla koll på vägen och på utsikten.

Väl framme i Santa Barbara visade sig staden vara den svåraste hittills att köra i, jag blev tutad åt och jag skrapade upp navkapseln, som sagt. Vi hade problem med att hitta ett hotellrum, det var fullt på Holiday Inn och överallt annanstans kostade det minst 200 dollar för en natt. Nu har vi slutligen hamnat på ett litet rum i gammaldags mormors-stil, och natten gick dessutom loss på 169 dollar, men det var det bästa vi kunde hitta. Det är tydligt att det här är en riktig turiststad, men här är åtminstone väldigt fint, varmt och med palmer längs med gatorna. 

Imorgon bär det av mot San Diego där vi ska stanna i två nätter. På återhörande.

 

Rebecca

16 september 2009 09:06

Gud va lycklig jag blir av att höra att det gått så bra å att det verkar bli riktigt nice nu på resan! Känns HELT sjukt att vi ses på lördag, men det verkar som att det bästa är kvar å det ska bli så underbart att få uppleva det tillsammans med er fina:-) Puss!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det händer om och om igen, flera gånger om året, och därför slutar man aldrig att förvånas över hur urholkat dumma en del politiker verkar vara. Om man har ett yrke som man vet bevakas hårt av press, hur vågar man då fuska och bryta mot både regler, ...

Är det inte dags att någon sätter sig ner med Uma Thurman och frågar hur det egentligen står till? I början av sin karriär plockades hon fram av Quentin Tarantino och fick således förmånen att medverka i en av 90-talets mest berömda kultklassiker; "P...

Jag förstår inte det här med Cheryl Cole's "Fight For This Love". De första gångerna jag hörde den var på VH1, en musikvideo som lät som något Kim Wilde kunde ha gjort 1993 (lät ungefär som "If I Can't Have You"). Uråldrigt discosound som drev mig ti...

Jag har en hatkärlek till att blogga. Ibland och emellanåt kan jag verkligen känna hur mycket jag vill uttrycka mig om något, berätta om något, redogöra för något - hur mycket jag faktiskt har något på hjärtat. Samtidigt kan jag känna en fasa, en ovi...

Jag har varit SÄMST på att blogga den senaste månaden, jag vet. Jag har väl inte haft något att säga, jag vet inte. Men idag hann jag bli irriterad två gånger innan jag ens kommit till jobbet, och då måste jag ju naturligtvis frå berätta! För det för...