Fredagskvällen under årets Pride-vecka kommer att gå i 90-talets tecken. Meja och Pandora är bokade för stora scenen, och dessutom utlovas en hemlig återförening av ett 90-talsband. Eftersom Meja är bokad på samma scen som Pandora kan man nog förutsätta att det inte enbart handlar om eurodisco, men jag hoppas ändå på att få se de största från den gyllene technotiden. Ligger mina förväntningar för högt om jag hoppas på att få se 2 Unlimited, Culture Beat, Cappella och Magic Affair på scen den kvällen? Äh, jag tror att allt är möjligt och att just den fredagskvällen kommer att bli den mest magiska på hela sommaren!

Nu har inte min blogg varit igång särskilt länge, så Ni som inte känner mig vet ännu inte hur mystisk min kropp är. Den lever ett helt eget liv, uppfinner helt egna sjukdomar och symptom, och är allmänt uppkäftig mot Mig, dess stackars ägare. Jag har alltså varit med om att läkare tittat mig uppgivet i ögonen och lidande erkänt att de inte vet vad jag drabbats av. Jag har varit med om att läkare gått ut ur rummet för att be kollegor om hjälp för att de inte själva förstår. Jag har till och med varit med om att få höra: "Det här ska inte kunna hända. Det här är faktiskt omöjligt!", medan jag ändå sitter där och är ett levande bevis på att det faktiskt kan hända, och att min kropp gör vad fan den vill. De aktuella områdena just nu är mina tänder och min hud.

Förra veckan var jag hos tandläkaren på en vanlig undersökning. Jag passade på att fråga om en av mina framtänder i nederkäken, som ser väldigt märklig ut. Tandköttet har liksom släppt och dragit sig tillbaka, fast bara på en enda tand! Det gör inte direkt "ont" men det ömmar, stramar och det är en ständig obehagskänsla. Tandläkaren sa först att det är en borstskada, sedan blev hon plötsligt osäker och sprang ut för att hämta en kollega. Båda två stirrade mig i munnen ett tag och utbytte okända tandläkarfraser, samtidigt som de muttrade saker som "Det kommer ju hur som helst aldrig att bli bra igen..." Efter ett tag frågade jag vad det egentligen var de pratade om, varpå jag fick förslaget att de skulle skriva en remiss till en specialistmottagning vid Skanstull. "Men du får välja helt själv, vi tror inte att du behöver oroa dig men om det får dig att må bättre kan du få träffa en specialist". Ja, vad svarar man på sånt? Om de inte kan ge mig ett bra svar så får jag väl träffa den där specialisten då.

Sagt och gjort, igår ringde plötsligt specialistmottagningen efter bara en enda vecka:

"-Vi har ju väldigt lång kötid men nu har vi fått ett återbud. Kan du komma imorgon kvart över tre?"

"-Äuumm... Ska kolla min kalen..."

"-JAAA alltså vi har ju väldigt lång kötid så om du inte tar den här tiden så ger vi den till någon annan!"

"-Okej? Och om jag inte tar den här tiden, hur länge måste jag vänta då?"

"-Nja alltså det är ju fullt!"

Jag tänkte att det måste ju vara ganska lång kötid om hon inte ens kan svara på frågan, utan bara säger "Det är fullt", så jag tackade ja till tiden.

Nästa vecka har jag tid hos en hudspecialist som ska se över ett annat problem, sedan en läkare på vårdcentralen försökt flera olika behandlingar utan resultat. (Det var för övrigt den läkaren som såg ut som en hundvalp när han var tvungen att erkänna att han inte fattade vad det är jag drabbats av). Kort sagt ska jag alltså träffa TVÅ specialister som jag fått remiss till, på en och samma vecka! Det är faktiskt ett perfekt exempel på vad min mystiska kropp kan åstadkomma!