Ikväll har jag sett "The Beach" med Leonardo Di Caprio för första gången. Ganska lovande första halva, innan den blev en riktig skitfilm. I slutet när de "stackars människorna" satt på jollen för att återvända till sina liv kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Naaaw, ni måste lämna paradiset, stackars stackars. Det var så många DUMMA grejer i den där jävla filmen att jag inte ens orkar börja. Ni vet hur det känns när man har sett en bajsfilm: slutet närmar sig och man känner lättnad över att skiten äntligen är slut, samtidigt som man känner ilska över den tid man just spillt för att se en bajsfilm. Vad gäller "The Beach" blev jag ännu mer förbannad när eftertexterna börjar rulla, och det första jag ser är att Danny Boyle regisserat. Det borde jag fan ha anat, och om jag hade vetat att det var hans film hade jag aldrig ens funderat över att se den. Inte nog med att han har gett oss en av tidernas mest långsökta skräckfilmer (28 dagar senare) samt den fullständigt usla alienslashern (eller vad FAN man ska kalla den) "Sunshine" - Han var även sugen på att åka på en väldigt lång Thailandssemester tillsammans med sin pretty boy Di Caprio och rulla runt i Bangkok. Och just det ja, GÖRA EN FILM!

Kort sagt, varenda gång jag sett en Danny Boyle-film har jag blivit lika irriterad, besviken och förbannad vilket har lett till ett beslut: jag ska aldrig mer se en Danny Boyle-film. Och detta betyder ju att jag måste säga något som måste vara det mest provokativa inom filmscenen idag:

JAG SKA ALDRIG SE SLUMDOG MILLIONAIRE!!!

That's right. Jag vet precis vad det innebär, för Slumdog Millionaire är precis den sortens film som folk tar på så stort allvar att de tar till personangrepp om någon skulle våga kritisera den. Nu kommer jag aldrig ha möjlighet att kritisera den eftersom jag aldrig tänker se den, men jag kan ta ett annat exempel: "Juno". Minns ni den där feel-good-storyn om en gravid tonåring, som gjorde succé på biograferna en sommar för inte så länge sedan? Kritikerna älskade den, publiken älskade den - och nåde den som tyckte något annat! Jag satt där i publiken och häpnade av folks hysteriska skrattanfall som ljöd då en bimbo på vita duken sa "Honest to blog?" och "Phuk Mi Thailand!", och när filmen väl var slut satt jag där som ett frågetecken och undrade vad det var som var så jävla bra. När jag dagen efter kom till jobbet och folk började prata om den, hann jag knappt avsluta min första mening innan folk höjde sina röster och gapade att jag var dum i huvudet och att jag inte "fattade någonting".

Det finns ett gäng sådana filmer som gör att folk reagerar som om man skulle förolämpat dem personligen, då man råkar säga att man inte gillade just de filmerna. De skriker, säger att man är dum i huvudet och ifrågasätter vad man har för filmsmak egentligen. Och allt bara för att jag inte råkar gilla en viss film - som alla andra gillar. Och tro mig, Slumdog Millionaire är EXAKT en sådan film. Det är knappt jag vågat säga till någon att den verkar pretto, för redan där har folk höjt rösten: "VAD FAN SNACKAR DU OM?"

Det är ett bra märkligt beteende faktiskt. Men nu är det sagt. Det blir ingen Slumdog för mig. So sue me.