Idag är den tredje dagen i min bantningskur. Det är oxå den tredje veckan sedan jag slutade röka. Båda går förvånansvärt bra, faktiskt. Cigaretter tänker jag inte ens på, det är nästan löjligt hur enkel den biten är. Jag trodde att jag skulle få cravings vid varje vanetillfälle, som exemeplvis efter lunchen, men jag kan komma på mig själv långt senare med att inte ens ha regarerat över lunchciggen. Förmodligen rökte jag helt i onödan, för jag har inte haft några som helst problem med att sluta. Förra fredagen blev det en eller två eller tre eftersom jag var ute och rullade hatt, men om man kan hålla sig till de tillfällena är det ju jättebra. Och det är ju faktiskt det enda tillfället på tre långa veckor.

Och "bantningen" då. Jag gillar inte det ordet, det är så negativt laddat, "bantning". Jag ser inte mig själv som någon som bantar, jag minimerar bara mitt kaloriintag under ett par veckor för att känna mig bättre, för att må bättre. Att banta låter så stort, så jobbigt. Hursomhelst så går även det som tåget, måltidsersättningarna funkar fint och jag går aldrig hungrig. Jag tycker mig redan se resultat i spegeln men det är ju såklart bara inbillning. Halva veckan har gått, nu är det snart helg och sedan är det bara en vecka kvar innan jag ska väga mig. Har jag då bara bränt ett eller två kilo fett så är jag glad.

Jag hade första teorilektionen igår, som egentigen inte alls var en lektion utan bara en introduktion. Där var en himla massa gymnasietjejer, fjuniga småpojkar som kom dit på sina moppar, nån 40-plussare som bestämt sig för att göra slag i saken, och så jag. Vilket gäng. När läraren, som gnällde fram all info på småländska, berättade om allt man skulle hinna lära sig, allt man skulle kunna, allt man skulle läsa, alla delprov och uppkörningar och halkbanor och teoriprov och körlektioner man skulle hinna med, så blev jag lite orolig. Mitt mål är att ha kortet i min hand i augusti - eftersom jag och Niklas ska till Kalifornien i september och jag har fått för mig att jag ska köra längs Highway 1 - och plötsligt kändes tiden väldigt knapp. Är det verkligen rimligt att tro att jag hinner med allt detta på knappt fyra månader? Jag haffade en körlärare efter lektionen och frågade. "Självklart! Inga problem! Det finns inte ens ett UNS av tvekan!" svarade han helt uppriktigt. Det kändes som en lättnad. Han sa många saker som fick mig att må bättre och bli helt övertygad om att det är fullt rimligt att fixa kortet innan augusti. Så upp till bevis! Kaliforninen är min morot och det ska tydligen hjälpa en hel del att ha en sådan.