Jag vet att jag tjatar om Alcazars album "Disco Defenders", men idag kom jag fram till att "Burning" är en av de bästa låtarna som någonsin gjorts. Den har allt! En tung bas som vibrerar i bröstet om man spelar riktigt högt (vilket mina grannar uppenbarligen inte gillar), en tjejstämma i refrängen som är helt perfekt, och framförallt: en klappmaskin. Av någon outgrundlig anledning tycker jag ofta att en klappmaskin gör hela låten. Jag skulle till och med kunna säga att en låt inte ens är en riktig låt, om inte en klappmaskin finns med i produktionen. Flera andra av de bästa låtarna som någonsin gjorts innehåller naturligtvis klappmaskin, såsom Destiny's Childs "Lose My Breath", Rihannas "Pon De Replay", Velvets "Take My Body Close", Septembers "Cry For You" men kanske framförallt hennes icke-singel-spår "Midnight Heartache". Hur kan man INTE släppa en av de bästa låtarna som någonsin gjorts som singel? Jag var så upprörd över detta då det begav sig att jag till och med skrev till Petra Marklund (alias September) på Facebook och undrade vad det var frågan om. Jag fick ett svar, men inte på min fråga.

För övrigt är det en viss skillnad på bra låtar - och de bästa låtarna som någonsin gjorts. En bra låt är liksom en bra låt, men en av de bästa låtarna som någonsin gjorts får dina ögon att tåras och din ryggrad att rysa. Det finns inte en chans att du kan stå still, och inuti känner du att du aldrig mer behöver vare sig dricka eller äta, så länge du får lyssna på den här låten. Du undrar hur livet någonsin kan kännas jobbigt, när du får ett lyckorus som saknar motstycke av den här låten. Du känner att allt är möjligt, att du inte bara älskar den här låten - den får dig att älska livet självt, besinningslöst! En sådan låt är en av de bästa låtarna som någonsin gjorts.

Idag var min fjärde helt rökfria dag. Det går väldigt bra, jag har knappt ens tänkt på det. Och varför skulle jag behöva göra det när jag har "Burning" att lyssna på?

Igår kväll satt jag i kassan på Daglivs och jobbade extra i fyra timmar. Den årliga löneökningen gick igenom den första april, så nu sitter jag där och tjänar 240:- i timmen på helgerna. För den kvicktänkte skrapade jag alltså ihop en knapp tusenlapp på att sitta där igår, och det är ju faktiskt helt fantastiskt. Jag kommer förmodligen aldrig att göra mig av med det extrajobbet, det är liksom för bra betalt.

När jag satt där och filosoferade (det var ganska tomt i butiken och således rätt lite att sysselsätta sig med) kom en liten kille gående med en korg i ena handen. Efter sig hade sin syster (antar jag) som hjälpte till att lasta upp varorna på bandet. De hade plockat på sig bröd, smör, mjölk etc. Två vanliga kunder som skulle fylla på kylen, alltså. Det ovanliga i det här scenariot var att de var små barn, båda två. Jag skulle gissa på att killen var typ 11 och syrran typ 9. Jag kunde knappt hålla mig för skratt för det såg så bisarrt märkligt ut med två såna småttingar som handlar sådana "vuxna" grejer. Lillkillen passerade och ställde sig vid slutet av bandet för att börja packa ihop varorna i en kasse. "99 kronor blir det!" sa jag, varpå lillsyrran tar upp en liten välorganiserad rosa plånbok ur sin lika rosa ryggsäck. Hon plockar fram en välvikt hundring och sträcker artigt fram den. Sedan går hon fram till brorsan och säger med en uttråkad ton: "Lägg inte brödet överst nu."

Asså jag höll på att AVLIDA av skratt när de hade gått! Det roliga med de här två var att de liksom var så nollställda, de var PRECIS som ett vuxet par som vardagshandlar. Hela scenariot var så overkligt att jag knappt kunde fatta att det precis hade hänt. Speciellt när den nioåriga lilltjejen trött säger till sin bror att han inte ska lägga brödet överst. Så vuxna och ordentliga, men ändå så små.

Det är lite tråkigt att September fastnat i "re-issue"-träsket på grund av hennes internationella framgångar. Samtidigt är det sjukt roligt att det går så bra utomlands, men det blir ju fattigt på nya låtar här hemma. Jag blir dock aldrig besviken på de nya versionerna av de gamla låtarna, och dessutom har hon börjat göra skivomslag som "knocks you off your feet". Bara att döpa den nya versionen av "Can't Get Over" till "UK Smash Hit Version" är kredd nog.

Under förutsättningarna får man nog säga att det gick väldigt bra hos tandläkaren igår. Men så fort det gäller tänder så gör ju allting så jävla ONT, och blodsmak är dessutom något av det värsta jag vet. USCH, vad det smakar illa! Specialistmottagningen vid Skanstull var för övrigt helt ENORM, det såg ut som ett stort sjukhus. Vad gäller mitt problem så tyckte tandläkaren att det nog mest var ett estetiskt sådant, och att jag bara behöver tänka på att hålla riktigt jävla rent för att förhindra att tandköttet drar sig undan ännu mera. Än så länge var det långt ifrån en kritisk nivå, men har det väl börjat kan det lika gärna fortsätta om man inte är försiktig. Skulle det te sig illa så kan man ta tandkött från gommen och "montera" det på den drabbade platsen för "börja om från början", så att säga. Men det är inte en helt billig eller riskfri procedur heller, så... Jag fick lite tips på vad jag skulle tänka på vid tandborstning, och ett ultimatum: Sluta röka. Nu!

Ja. Det kanske är dags nu. Varför röker jag, egentligen? Jag tycker inte ens att det är så "gott" att jag inte kommer att klara mig utan, så vad fan. Nu när jag löper risk att verkligen ta skada av det så skulle det bara vara patetiskt att fortsätta, så nu är det faktiskt dags att lägga av. Feströkning kommer jag nog att tillåta, men annars är det finito med skiten. Häpp!

Fredagskvällen under årets Pride-vecka kommer att gå i 90-talets tecken. Meja och Pandora är bokade för stora scenen, och dessutom utlovas en hemlig återförening av ett 90-talsband. Eftersom Meja är bokad på samma scen som Pandora kan man nog förutsätta att det inte enbart handlar om eurodisco, men jag hoppas ändå på att få se de största från den gyllene technotiden. Ligger mina förväntningar för högt om jag hoppas på att få se 2 Unlimited, Culture Beat, Cappella och Magic Affair på scen den kvällen? Äh, jag tror att allt är möjligt och att just den fredagskvällen kommer att bli den mest magiska på hela sommaren!

Nu har inte min blogg varit igång särskilt länge, så Ni som inte känner mig vet ännu inte hur mystisk min kropp är. Den lever ett helt eget liv, uppfinner helt egna sjukdomar och symptom, och är allmänt uppkäftig mot Mig, dess stackars ägare. Jag har alltså varit med om att läkare tittat mig uppgivet i ögonen och lidande erkänt att de inte vet vad jag drabbats av. Jag har varit med om att läkare gått ut ur rummet för att be kollegor om hjälp för att de inte själva förstår. Jag har till och med varit med om att få höra: "Det här ska inte kunna hända. Det här är faktiskt omöjligt!", medan jag ändå sitter där och är ett levande bevis på att det faktiskt kan hända, och att min kropp gör vad fan den vill. De aktuella områdena just nu är mina tänder och min hud.

Förra veckan var jag hos tandläkaren på en vanlig undersökning. Jag passade på att fråga om en av mina framtänder i nederkäken, som ser väldigt märklig ut. Tandköttet har liksom släppt och dragit sig tillbaka, fast bara på en enda tand! Det gör inte direkt "ont" men det ömmar, stramar och det är en ständig obehagskänsla. Tandläkaren sa först att det är en borstskada, sedan blev hon plötsligt osäker och sprang ut för att hämta en kollega. Båda två stirrade mig i munnen ett tag och utbytte okända tandläkarfraser, samtidigt som de muttrade saker som "Det kommer ju hur som helst aldrig att bli bra igen..." Efter ett tag frågade jag vad det egentligen var de pratade om, varpå jag fick förslaget att de skulle skriva en remiss till en specialistmottagning vid Skanstull. "Men du får välja helt själv, vi tror inte att du behöver oroa dig men om det får dig att må bättre kan du få träffa en specialist". Ja, vad svarar man på sånt? Om de inte kan ge mig ett bra svar så får jag väl träffa den där specialisten då.

Sagt och gjort, igår ringde plötsligt specialistmottagningen efter bara en enda vecka:

"-Vi har ju väldigt lång kötid men nu har vi fått ett återbud. Kan du komma imorgon kvart över tre?"

"-Äuumm... Ska kolla min kalen..."

"-JAAA alltså vi har ju väldigt lång kötid så om du inte tar den här tiden så ger vi den till någon annan!"

"-Okej? Och om jag inte tar den här tiden, hur länge måste jag vänta då?"

"-Nja alltså det är ju fullt!"

Jag tänkte att det måste ju vara ganska lång kötid om hon inte ens kan svara på frågan, utan bara säger "Det är fullt", så jag tackade ja till tiden.

Nästa vecka har jag tid hos en hudspecialist som ska se över ett annat problem, sedan en läkare på vårdcentralen försökt flera olika behandlingar utan resultat. (Det var för övrigt den läkaren som såg ut som en hundvalp när han var tvungen att erkänna att han inte fattade vad det är jag drabbats av). Kort sagt ska jag alltså träffa TVÅ specialister som jag fått remiss till, på en och samma vecka! Det är faktiskt ett perfekt exempel på vad min mystiska kropp kan åstadkomma!

Kommer hem från jobbet och blir konfronterad av en granne i hissen:

"Vi är många som störs av din höga musik på kvällar och nätter!"

"Jaha? Oj! Nätter vet jag i och för sig inte, det kanske är på helg..."

"Joooo hörredudu, senast i fredags tror jag att det var! Det hörs så tydligt, hon som bor ovanpå dig är helt vansinnig!"

Alltså, här har jag gått runt och trott att min lägenhet haft världens bästa ljudisolering, för jag har aldrig hört minsta ljud från någon av de intilliggande lägenheterna. Dessutom har jag haft förfester, fester och efterfester utan att någon någonsin har klagat. Varför säger folk inte till istället för att sitta där och störas och bli sura? Om det nu till och med har gått så långt att grannarna gått ihop och pratat om hur mycket jag stör dem, varför SÄGER ingen något? Hur ska jag kunna veta att det är så illa om ingen knackar på och ber mig sänka? Om man aldrig får några klagomål förutsätter man ju att allt är bra och fortsätter som vanligt. Då går grannarna istället ihop i en lynchmobb och snackar skit bakom ryggen på en! Åh vad irriterad jag blir!

Självklart ska jag ta hänsyn till dem fortsättningsvis, det hade jag gjort för längesedan om jag bara hade vetat att jag höll ett helt hus vaket. Det får nog bli lugnt på festfronten ett tag.

När vi nu ändå är inne på kommande filmer vill jag även passa på att uppmärksamma Warner Bros' beslut att göra en ny version av Stephen King's "It" eller "Det" som den hette i Sverige. Boken var en av 1986 års bäst säljande, och 1990 gjorde ABC en miniserie som traumatiserade en hel generations barns förhållande till cirkusclowner. Tim Curry som spelade clownen har en hel del på sitt samvete, samtidigt var det han som lyfte hela den ganska uselt gjorda serien. Men nu ska Warner göra biofilm av kalaset, och manusförfattaren berättade nyligen i en intervju att han just övertygat Warner om att filmen ska få en R-rating. För er som inte är helt hemma i filmens värld är alltså en R-rating den högsta åldergräns en film kan få i USA, så vi har en snuskigt elak clown att se fram emot! I want a balloon!

En av snackisarna på jobbet denna morgon är castingen av Freddy Krueger inför remaken av "A Nightmare on Elm Street" som börjar spelas in i Chicago nästa månad. Av någon outgrundlig anledning tycker Platinum Dunes, (producentgänget som gjort omstarterna av Texas Chainsaw Massacre och Friday the 13th), att Robert Englund inte längre passar som Freddy Krueger, och att han därför ska ersättas av *trumvirvel*: Jackie Earle Haley!

Det är faktiskt ganska märkligt. Robert Englund ÄR Freddy Krueger, det är HANS roll och ingen annan har någonsin spelat Fredddy! Englund är fortfarande i livet och jag har svårt att tro att han skulle tacka nej, så bra märkligt är det allt. Jag hoppas att den nya versionen av Elm Street koncentrerar sig på Freddys ondska, att vi får se en mörk och elak Freddy som INTE drar lustiga oneliners varannan minut. Förhoppningsvis kan bytet till Jackie Earle bidra till just detta, så jag ser väldigt mycket fram emot premiären nästa år. Jag räknar kallt med en cameo av Heather Langenkamp som spelade Nancy i första, tredje och sjunde filmen.

Här är han, den nya generationens Freddy Krueger!