Direkt efter frukost, (tuna sandwich naturligtvis, de gör helt fantastiska saker med tonfisk i det här landet), satte vi oss på en sightseeing-dubbeldäckare och åkte San Francisco runt i två timmar. Det var strålande sol och säkert runt 25 grader, så vi satt på bussens övre däck och lapade sol. När vi närmade oss Golden Gate Bridge blev det helt plötsligt galet mulet och sviiiinkallt, så där satt vi och huttrade i våra t-shirts. Området runt Golden Gate Bridge är ofta mulet och kallt, det beror visst på dimman som uppstår mellan det kalla vattnet och den varma luften. Så i pausen vid bron rusade jag in på Starbucks och köpte varm choklad, den satt jävligt fint just då. När bussen sedan rullade igen tog det bara några minuter innan vi var tillbaka i normalt väder, sol och klarblå himmel. Väldigt märkligt, men häftigt!

Efter sightseeingen gav vi oss på att försöka hitta Castro, gaydistriket i San Francisco. Vi gick längs med Market Street i en hel evighet, och kollade kartan massor av gånger eftersom det kändes som om vi var på väg bort från stan, men det visade sig att vi var rätt. Castro Street korsar övre Market Street, så det var egentligen inte svårt alls att hitta. Att vi hade kommit rätt blev uppenbart när vi fick syn på en sjukt stor prideflagga som vajade i luften vid korsningen Market Street/Castro Street. Vi var hemma! Vi gick in och fjantade oss i en porrbutik, sedan tog vi en Tequila Sunrise på Harvey's klockan tre på eftermiddagen. Varför inte, liksom? Harvey's är för övrigt baren "där allt hände", med massor av fotografier och hyllningar till Harvey Milk på väggarna.

På väg tillbaka mot city konstaterade vi att folk stirrar! De GLOR verkligen på oss, nedifrån och upp. Det hände flera gånger att folk, särskilt barn, fnissade och pekade. Vi tittade på varandra och undrade vad fan det är frågan om, vi ser ju ut precis som vanligt? Det är klart att det syns att vi inte är härifrån, men vi har ju liksom "vanliga kläder" ändå. Kanske att folk klär sig i lite mörkare färger här och att vi är lite mer färgglada, men sååå extremt är det inte. Vi undrar om de stirrar för att vi är snygga, eller för att vi inte ser kloka ut i deras ögon?

När vi kom fram till en korsning nånstans när 5th Street, vände sig en storväxt svart kvinna om och fick syn på oss. Plötsligt ÄLGAR hon fram mot mig med stora steg, och helt plötsligt är hon så nära att jag måste rygga tillbaka. Hon slänger med händerna som om hon ska örfila mig, och skriker:

"WHERE WERE YOU LAST NIGHT WHEN I CAME HOME? AND WHO IS HE??? (Hon pekar på Niklas.)

Vi skyndar oss därifrån och sätter fart över övergångsstället, varpå hon skriker efter oss:

"OH IT'S OVER!!!!!!"

Således hade vi vår första psykokonfrontation redan dag 1.

Vi gick förbi Cheesecake Factory och köpte en slice Chocolate Chip Cookie Dough, och det var en evig tur att vi bara köpte en, för efter cirka två tuggor var man nära att kräkas. Tänk er en 7 cm hög kaka i form av en tårtbit, där botten (nästan halva kakan) enbart bestod av koncentrerad kakdeg. Ovanpå det en ostkakesubstans, och så en stor klick hårdvispad grädde bredvid. Himmelskt gott, HIMMELSKT, men så mäktigt att Niklas började kvida efter en och en halv tugga. Jag själv har lite enklare för att trycka i mig mäktiga kakor, men den här var inte att leka med.

När jag för första gången såg mig i en spegel idag fick jag en mindre chock! Jag har BRÄNT mig! Jag ser ut som ett stoppljus, en kräfta, en nymålad brandpost! Tack vare solglasögonen har jag dessutom en tjusig tvättbjörnslook, så jag ser ärligt talat inte klok ut. Visst visst, jag borde ha smort in mig, men jag hade ärligt talat inte en tanke på det. Det har inte ens känts särskilt varmt, men solen kanske är starkare här... Jag har i alla fall köpt solskydd nu, så värre ska det väl åtminstone inte bli. Det kanske var därför folk glodde, förresten? För att Niklas var snygg, och för att jag såg ut som en vandrade falukorv bredvid honom?

Utöver allt detta har vi under dagen fixat ett nytt hotell, ett Holiday Inn som ligger precis bredvid Orpheum Theatre där "Wicked" spelas. När jag åkte hem från New York förra året var jag sååå besviken på mig själv för att jag inte hade gått och sett den på Broadway, så vi har naturligtvis vart och köpt biljetter till föreställningen imorgon kväll.

Nu är vi ganska trötta efter att ha promenerat hela dagen, så ikväll blir det middag och bio! Förhoppningsvis i 3D!

Vi konstaterade när vi släckt lampan igår att det är tystare här än vad man kunde tro att det skulle vara. 10 sekunder senare gav Niklas ifrån sig sin första snarkning, så det var tydligen inga problem alls att sova. Men snacka om att klockan inuti kroppen är helt fucked up, första gånge jag vaknade och kände att jag absolut inte kunde sova längre så var klockan 05:08.

Det första vi gjorde igår när vi checkat in på hotellet var att ge oss ut i mörkret här i området för att köpa vattenflaskor.Vi hittade en skum Liquor Store med tveksam belysning (vad annars?) där vi inte bara köpte vatten, jag passade dessutom på att köpa två av mina favoritgrejer från New York-tiden: Diet Snapple Raspberry Tea, och Pepperidge Farm Soft Baked Chocolate Chunk Cookies. Ni hör på bara namnet att de är de godaste kakorna som någonsin gjorts.

Nu ska vi kolla biljetter till Alcatraz och ge oss ut på stan! Det ska bli ruskigt spännande att se San Fran i dagsljus! Nedan är en förhandstitt på den fantastiska utsikten från vårt fönster.

Efter ett helt dygns oändligt resande sitter vi nu på vårt hotellrum i ett sjaskigt område i centrala San Francisco. Flygresan gick bra men kändes löjligt lång, särskilt som upplägget var lite stressigt i början för att sedan följas av massor av dödtid. Varför stressar man fram "middagen" och den ENDA filmen på nio timmar samtidigt, för att sedan inte ha något kvar att bjuda på? Filmen som visades var för övrigt "The Proposal" med Sandra Bullock och Ryan Reynolds, som kanske framkallade några fniss här och där. Skrattet fastnade dock i halsen när vi hade bytt flyg och samma film visades en gång till! Och det var alltså den enda filmen som visades på typ 15 timmars flygande - två gånger!

Förutom några felaktiga ordval ("Sfanks" istället för "Fine, thanks") i språkuppvärmningen så har allt gått kanonbra. Hotellet är lite läskigt - trånga korridorer, dörrar som står halvöppna in till kolsvarta rum, märkliga dofter och ljud, och lampor som blinkar frenetiskt bara man går över golvet. Dessutom låg det en filt utanför hotellentrén som började hosta när vi gick förbi! Under den låg nämligen en rosslig kvinna och sov! Just nu ligger vi här och lyssnar på diverse sirener utanför fönstret...

Klockan är 01:00, vi har vart vakna i över ett dygn och vi är härligt fnittriga så vi MÅSTE sova i den förhoppningsvis LUSfria sängen nu. Imorgon ska vi göra stan och samtidigt hitta nån annanstans att bo. Goodnight America, wherever you are!

Dåså! Nu är det äntligen dags! Sedan i januari har jag och Niklas planerat för vår drömresa, och nu helt plötsligt är väskan färdigpackad och flyget avgår om dryga 12 timmar. Jag har gått runt i lägenheten ikväll och panikat över allt jag kan tänkas ha glömt, men nu orkar jag inte tänka längre. Jag har alla biljetter och pass och vouchers och allt vad fan det är, allt annat kan man köpa nytt om man nu skulle ha glömt något. Men jag brukar verkligen aldrig glömma något, det har nog aldrig hänt faktiskt. Peppar peppar...

En 18 timmars flygresa till San Francisco väntar imorgon, och där blir vi kvar till på måndag. Då ska vi hämta en bil som vi redan bokat och betalt, och köra nedåt i Kalifornien. Los Angeles, San Diego och Las Vegas står på schemat, men jag hoppas att vi hinner med några oväntade impulsstopp någonstans i delstaten också. Tre veckor blir vi borta, och det hela är nervpirrande oplanerat (trots så lång planering) med endast två hotellnätter bokade. Må det förlovade landet i väst ta oss dit det vill, och må vi få uppleva det allra mesta och bästa och allt annat vi inte ens vågar drömma om! Förväntningarna är skyhöga men det går naturligtvis inte att bli besviken i United States of America, så nu bär det sannerligen av! 

Jag kommer att använda bloggen som resedagbok, så jag ska så ofta jag kan och hinner uppdatera med status och bilder. Om jag inte är för upptagen med att uppleva saker, förstås.

Ikväll jobbar jag dubbelskift för sista gången det här året. Inga fler 09-23 pass, och det känns helt otroligt skönt. Jag har ingenting emot att jobba extra en lördag eller så, men att först jobba 09-17 på ordinarie jobbet och sedan 18-23 på extrajobbet är inte kul, helt enkelt. Inte ens när kvällen lustigkurre kom förbi:

"Jag såg på en skylt att ni hade sålt vinstlotten. Hade det inte varit smartare att behålla den?"

Jamen hi hi hi, hörredu. Jag fejkskrattade lite, sen försvann han. Det var liksom allt han ville! Och nu, alldeles nyss, kom en annan mystisk snubbe i solhatt som hade köpt fel blöjor och ville byta. Det blev en mellanskillnad på 50:-, och detta ville han betala med kort. Jag satte i hans chipkort i terminalen och sa:

"Då får du slå in din kod här"

"Det har jag ingen!" svarade han och halade över sitt körkort. "Och vadå SKA, förresten?" fortsatte han.

"Vad menar du?"

"Du sa att jag SKA slå in min kod här. Det väljer jag själv, tack!"

"Eeeh, jag sa inte SKA, jag sa: Då FÅR du slå in din kod här"

"Nej, det gjorde du inte. Skärpning! Du ska inte stå här och ösa ut direktiv hit och dit, skärpning för fan!"

Alltså, jag har sagt det förut, och jag lär säga det en jävla massa gånger till: VAD FAN ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ FOLK??? Jag har jobbat med service i 10 år och jag upphör aldrig att förvånas, jag KAN INTE FÖRSTÅ vad som rättfärdigar någon att ta ut sin skit, sin frustration och sin ångest på MIG, för att jag råkar jobba med service! Här står en ful jävla idiot med en ful jävla solhatt på sig, olycklig och jävlig för att HAN gjort nån jävla brud på smällen och fått ett barn han aldrig ville ha. Bruden skickar ut honom för att köpa blöjor, han köper fel, tappar förståndet och är förbannat otrevlig mot mig för att han aldrig fick det liv han ville ha! Vi lever i ett SAMHÄLLE här, det minsta man kan begära är väl för fan att folk bemöter varandra med vanligt jävla hyfs??? Mitt tålamod är fullständigt kört i botten, jag har INGEN stubin kvar! Var det minsta otrevlig mot mig och du ska få se på fan! Vuxna jävla människor som inte ens ORKAR svälja sin egen skit, FY FAN!

I tisdags tog jag mig till Smartcenter i Akalla (brr) för att provköra en Smart i 24 timmar, som man får göra hos dem. Jag har alltid varit lite småkär i Smartbilar, de är ju så små och fina. "Tänk vad enkelt att fickparkera med en sådan", har jag tänkt, men tji fick jag. Herregud, vilken ettrig liten bil! Den liksom skuttade iväg när man gasade, och när man backade rullade den för det första framåt om man stod i nedförslutning, och sedan tog den ett sådant skutt bakåt att man fick vara glad om man inte tjongade in i bilen bakom. Stereoanläggningen var schysst, det var bra tryck i musiken. Men ute på motorvägen började ratten skaka redan vid 90. Så tyvärr, den där bilen är inte så smart som den vill eller kan verka.

För övrigt var tanken nästan tom när jag hämtade bilen, så jag fick tanka. Väl på macken lyckades jag med konststycket att dränka mig själv i diesel, så det var bara att åka hem och skrubba byxorna med diskmedel. Proffsigt!

Jag var i Göteborg i helgen på Madonnaweekend. Konserten var snäppet vassare än den jag såg i London förra året, och dessutom verkade donnan själv vara på extremt gott humör. Kanske hade det något att göra med att alla hennes barn satt i publiken, hon svor liksom inte lika mycket som hon brukar göra. Liveversionen av "Like a Prayer" är makalös, det är bara att hoppas att hon ger ut en liveupptagning av turnén som hon gjort de två senaste gångerna. Det numera traditionella pausnumret som uppmanar folk att AGERA mot världens skit är under den här turnén en remixvideo av "Beat Goes On". Även den är snäppet vassare, och bränner ännu lite mer i ögonen än vad remixvideon av "Sorry" gjorde under The Confessions Tour. Att hon tar tillfället i akt och uppmanar folk att göra något viktigt är bara så... rätt! Det gör mig stolt över att vara ett Madonnafan.

I söndags tog vi oss ur vår pridekoma, reste oss upp ur soffan och bestämde oss för att vi var tvungna att hitta på något. Vi kunde ju inte bara ligga i soffan hela dagen nu när det är sommar och allt, så vi gav oss ut och iväg till Lady Gaga på Gröna Lund. Hennes konsert skulle börja kl 20:00, och entréavgiften skulle därmed vara förhöjd till det dubbla från 18:00 och framåt. Vi kom fram med Djurgårdsfärjan kl 17:50. Perfekt, tänkte jag, nu kommer vi ju in för halva priset. Hur kan man vara så dum så man inte fattar att det kommer att vara en jävligt lång kö, så att det inte spelar någon roll om man är där tio minuter innan entrén höjs? Väl framme vid entrén ser vi den enorma kön, den sträcker sig i princip hela vägen upp till Skansen. Jakobs berömda stresshantering visade sig genast, då han höjde rösten och gapade om att han ville åka hem. Men nej, så lätt låser man inte ute Daniel Holmén, förstår ni.

Istället för att ställa sig i den flera timmar långa kön så gick vi till biljetthuset som ligger nere vid Djurgårdsfärjorna. Där tog vi ett könummer, sedan gick vi iväg och käkade hamburgare. När vi ätit klart gick vi tillbaka, varpå vårt turnummer lägligt nog rullade fram på skyltarna. "Två biljetter tack", sen var det bara att knalla förbi kön och glida in på Grönan med de förköpta entrébiljetterna. Nu har ni lärt er hur ni ska göra nästa gång.

Väl inne ser jag hur MAKALÖST trångt där redan är, framför allt ser jag paniken i barnfamiljernas ansikten. De har ju förmodligen bara kommit dit för en traditionell tivolisöndag. de hade nog inte räknat med att det skulle vara mer människor där inne än det varit på 30 år.

Medan vi väntade på damen ställde vi oss i kön till nya INSANE, berg-och-dal-banan som går fram, tillbaka, uppochner, åt sidan... Vi stod i kö i nån halvtimme eller så, sen var det "äntligen" dags för den 32 sekunder långa åkturen. Det gick jävligt snabbt, jag höll på att knäcka mina egna nyckelben för att jag höll händerna fel, sen var det över. Tack, Grönan.

När vi sedan gick till Stora Scenen var där helt smockat. Knökfullt. Överbelamrat. I högtalarna ropade programchefen att rekordet nästan var slaget, 23.000 människor stod samlade för att se Lady Gaga. Fler har där inte varit sedan Bob Marley uppträdde för en himla massa år sedan. Hon hade alltså i princip kunnat sälja ut två Globenföreställningar.

När konserten sedan var igång blev jag... imponerad. När jag nyligen blivit så besviken över Britney Spears "konsert" stod jag nu framför en nyfödd stjärna som både sjöng live och talade till publiken, till skillnad från trötta Britney. Och som hon sjöng! Hon hade inte ens några körsångerskor med sig, de behövdes inte. Lady Gaga har en helt fantastisk röst, och det var så befriande att se och höra en sådan livsglad artist som verkligen älskar det hon gör! När hon sedan satte sig vid flygeln och rev av en balladversion av "Poker Face" tappade jag nästan hakan.Vilken jävla TALANG! I en tid av så många fejkade produktartister som sällan håller måttet i det verkliga livet var det riktigt uppfriskande att se en ung tjej spela piano som nån jävla Alicia Keys, och samtidigt sjunga så klockrent att nackhåren reste sig. Jag är så imponerad, så glad!

Lady Gaga har så många likheter med Madonna att det nästan är kusligt. Hon har italienska rötter, är uppvuxen som en vanlig fattig citygirl i USA, och dessutom förvaltar hon sin karriär på ett sätt som påminner ENORMT mycket om Madonnas tidiga år. Hon utnyttjar det visuella i musiken till max, använder kläder, musikvideor och attityd för att nå fram, och ackomponjerar dessutom sig själv med direkta och självklara popdängor som redan blivit moderna klassiker! Vad än den här cirkusen kommer att leda till, så har den sannerligen bara börjat. Om Lady Gaga lyckas göra ett uppföljaralbum som röjer vägen för framtiden lika mycket som Madonnas andra album "Like a Virgin" gjorde, så har vi något alldeles speciellt framför oss. Något vi inte sett i musikbranschen på väldigt, väldigt länge.

För övrigt kan jag nedan presentera den första officiella teaserpostern för "A Nightmare on Elm Street", för er som inte sett den ännu. På tal om något alldeles speciellt...

2010 års version av "A Nightmare on Elm Street" är färdiginspelad, och går upp på bio i USA i april 2010. Den allra första bilden på den NYA Freddy Krueger, spelad av Jackie Earle Haley, släpptes idag. Man ser inte så mycket skillnad från den gamla goda tiden, då Freddy spelades av Robert Englund, men bilden bådar ändå gott. Det är mycket svärta och ondska, och jag hoppas, hoppas, HOPPAS att de lyckats göra Freddy så skräckinjagande och ondskefull som han var menad att vara från början.

Och så kom det. Veckans samtal. Jag jobbade extra i matbutiken när en mycket ängslig äldre herre ringde. Han undrade varför alla Arlas mejeriprodukter hade bäst-före-datum 13, 17 eller 21. Dessa datum var nämligen hans absoluta hatdatum, och han avskydde dem som pest och kolera. Han förklarade att han omöjligt kan köpa produkter som har det bäst-före-datumet, och han tyckte att det var underligt och provocerande att det skulle behöva vara på detta sättet. Han var ju tvungen att gå runt i varenda butik i stan för att hitta en gräddfil som inte hade bäst-före-datum 13, 17 eller 21.

Egentligen har jag inte särskilt mycket att tillägga till detta samtal, det talar liksom för sig självt.