Igår hade jag världens längsta dag. Jag var på jobbet 07:50, jobbade till 11:30, åkte in till stan i ösregnet och tryckte i mig en macka på Subway, hade körlektion nummer 14 från 13:00 till 14:40, var tillbaka på jobbet 15:20, jobbade till 17:00, åkte in till stan i ösregnet och tryckte i mig en McFish på McDonalds, gick tillbaka till körskolan och hade teori från 18:15 till 20:30, rusade hem, bytte om och gick ut igen, vidare till söder där Jossan hade sin födelsedagsfest på en bar/restaurang, hällde i mig två glas vin och gick sedan till Slussen för att ta tunnelbanan hem vid midnatt. Jag hade sällskap med Moa till city, sedan åkte jag några stationer själv. Samtidigt som Moa gick av klev ett par på och satte sig i sätena bredvid mig. Kvinnan på ena sidan, mannen mitt emot.

-Har'u nån bira eller? väser kvinnan till mannen.

-Jaja, men du får vänta tills vi kommer hem.

-Vafan, jag e så jävla törstig, jag MÅSTE ha en nu!

-Man får inte dricka här, du får vänta i 20 minuter.

-Äääh vafan, min tunga é så jävla torr sa kvinnan och smackade torrt med sin mun. Vad som händer sedan är något surrealistiskt.

-Nä... Vafan... Nämen nu... Vet du, jag måste prutta! säger kvinnan till mannen, som genast börjar skrocka och fnissa.

-URSÄKTA MIG, JAG MÅSTE PRUTTA! gastar hon åt mitt håll, innan hon lyfter ena benet likt en hund som ska kissa, och släpper iväg en fjärt. Sedan börjar hon skratta med sin hesa alkisröst, samtidigt som mannen skrockar ikapp med henne. När de båda känner stanken av hennes fis höjs volymen på deras skratt, kvinnan börjar vifta med händerna likt en kock som vill få upp aromer ur en gryta, och säger:

-Mmmm, känner du? Mmmm, smaskens!

Sedan når stanken mig. Jag vill inte göra dramatisk sorti, så jag håller god min tills tåget når nästa station, och låtsas helt enkelt som om jag ska av där, men jag byter bara plats till någonstans längre bak i tåget.

Så avslutar man en av de längsta dagarna i sitt liv.

Filmen var väl kanske inte "den ultimata skräckupplevelsen" som utlovat, men överlag var det roligt och häftigt att se riktig spelfilm i verklig 3D. Det var alltså riktigt, riktigt bra gjort. I slutet avlossar någon ett skott, och kulan går iväg i slow motion mot och över publiken. Det kändes verkligen som om kulan svävade där mitt framför ansiktet, det var nästan så att man satte upp handen sådär fånigt för att känna efter. Ett sus gick igenom publiken, ett riktigt "wooooaaaaaoooooo". Sjukt häftigt. SJUKT häftigt. 

Men vilka psykopater det är på biograferna! Bredvid mig satt en tjej som bokstavligt talat höll på att garva ihjäl sig varje gång någon dog i filmen! Min stolsrygg skakade av hennes skrattanfall när någon fick sina tarmar utslitna i filmen! Alltså, det är ju en sak att fnissa åt vissa moment i en skräckfilm, men garvar man så att man sätter i halsen åt ond bråd död är det något som inte stämmer. Hon var fan läskigare än själva filmen!

Bredvid Niklas satt en snubbe som var där tillsammans med sin flickvän, och han snackade HÖGT och LJUDLIGT under hela filmen. Ibland hörde man hur tjejen viskade något till honom, typ en fråga eller nåt, varpå han svarade SÅ ATT HELA BIOGRAFEN HÖRDE VAD HAN SA! Inte för att någon förstod vad han sa, men högt som fan snackade han i alla fall. Så pass att en snubbe tre rader bakom oss gapade "KÄFTEN, FAN!" vid något tillfälle, men det hjälpte naturligtvis inte. Jag undrar hur det känns att vara tillsammans med en sån snubbe? Vad tänker den där bruden när folk runtomkring hycshar och skriker skällsord åt hennes snubbe, och han bara fortsätter prata? Är hon kär i en sådan människa? Vi som sitter närmast vågar självklart inte säga något, för då väntar han säkert utanför när filmen är slut. Med en kniv, sina knytnävar eller med hela sitt crew. Jag tar åtminstone inte sådana risker. Bättre fly (vara tyst) än illa fäkta. Tyvärr är det så. 

Jag och Niklas smugglade in en flaska med en förfriskande drinkblandning, eftersom vi skulle direkt ut och dansa efter bion. Väldigt fjortis, men väldigt kul. Mot slutet av filmen var vi lite härligt fnittriga, inget fel med det. Sedan åkte vi till Paradise, dansade till dåliga Eurovisionlåtar och shotade tequila. Niklas och hans jäääävla tequila. 

I augusti går den fjärde filmen i "Final Destination"-serien upp på bio i USA. Den första filmen var riktigt bra och nyskapande. Den andra var lite repetativ MEN innehöll en av de snyggaste och mest trovärdiga katastrofscenerna någonsin. Trots att den tredje filmen var helt värdelös kan jag inte låta bli att ha lite förväntningar på den fjärde, mycket eftersom den kommer att vara i 3D! Regissören David R Ellis har tidigare gjort "Snakes on a Plane", så det får väl sitta ribban för hur höga förväntningar man egentligen får ha... Den första postern släpptes i dagarna, med den fyndiga taglinen "Rest in pieces". I like it!

Det är en stor dag idag. På tal om 3D-bio ska jag och Niklas gå på premiären av "My Bloody Valentine" ikväll, den första skräckfilmen som visas i den nya 3D-tekniken. Den är en remake på en en riktig skräpfilm från 80-talet, men det spelar ingen roll eftersom reklamen utlovar "den ultimata skräckupplevelsen i 3D!" Det ska faktiskt bli sjukt spännande att se! Även om den nya 3D-tekniken gör sig bäst i animerad film ser jag ändå fram emot att få en och annan hacka kastad emot mig.

I morse åkte Jakob till Berlin för en partyweekend med sin bästis Robert. Han åkte hem till Robert redan igår kväll för att sova där, eftersom deras buss till flygplatsen gick 0240 i natt. Jag har hela tiden tänkt att det ska bli nyttigt och skönt med en helg för mig själv, men det tog inte ens tre timmar igår kväll innan jag kände mig ensammast i världen. Det bara ekade här i lägenheten. Jakob är i stort sett aldrig tyst, (vilket i vanliga fall kan göra mig vansinnig), så det blir en väldig skillnad när han inte är här. Inga Jakob-skratt, inget skramlande i köket, inget Jakob-sjungande, ingenting! Som alla andra sambos som får lite tid för sig själva kom jag till någon slags insikt igår om att jag gnäller för mycket på honom. Jag vet inte vad det där är, det måste vara någon slags automatisk självhjälp som kroppen sätter igång så fort man får tillfälle att ha lite dåligt samvete för det där man sa vid frukosten igår morse. Störtlöjligt. Men det ska erkännas - jag gnäller alltid över hur viktigt det är för mig med TID FÖR MIG SJÄLV. Och när jag väl sitter här så fattar jag inte vad det är som är så viktigt med det!? Fast det är nog bara ovanan som talar. Jag och Jakob har ändå delat rum (för det är ju bara en etta) i över ett år, så det är klart att det känns ovant när han inte är här...

Niklas kommer snart över på en skräckopera och sleepover, så vi ska sitta och fnittra hela natten hade vi tänkt. Och ja, det är en skräckopera. Med Paris Hilton och Sarah Brightman. (Herregud!)

Idag hade jag min tolfte körlektion. Det kändes som om vi avancerade några steg, vi körde stadstrafik och läraren pushade mig hela tiden med jävligt jobbiga frågor samtidigt som jag skulle koncentrera mig på körningen. Efteråt var jag hyperstressad, men han tyckte att det gick riktigt bra idag. Själv är jag osäker, jag kände mig väldigt mycket mer stressad än vanligt. Vid nåt tillfälle instruerade han mig att vifta med högra handen i backspegeln som tack åt någon som hade lämnat plats åt mig. Jag var så förvirrad och hårt koncentrerad att jag istället flängde upp vänstra handen och la den lite halvslött på nackstödet. Läraren bara garvade. Jag bytte hand och fick upp den högra, men jag tog liksom aldrig ner den för jag var som sagt förvirrad och koncentrerad. Där satt jag och vinkade som en jävla idiot, föraren bakom måste ha undrat vad jag sysslade med egentligen.

Men men. Nästa vecka har jag tre tider och veckan därpå tre till. Sen har jag faktiskt haft närmare 20 lektioner, då borde det mesta ha satt sig. Eller?

Idag hade jag min elfte körlektion. Jag körde på "mindre landsväg" och fick dessutom öva tvärnit. Vi åkte ut på Drottningholm när det var som vackrast väder idag, och det var helt ljuvligt. Det var svårt att koncentrera sig på själva körandet när man hade glittrande blått vatten på sin ena sida. Jag kan bara föreställa mig friheten man måste känna när man dessutom inte har en körlärare på sin andra...

Hursomhelst gick övningen ut på att jag skulle komma upp i 70 km/h och att läraren sedan skulle skrika "'ÄLG!" utan förvarning. Då skulle jag tvärnita. Det gick hur bra som helst, jag tvärnitade som ett proffs. Och vad tror ni händer? En RIKTIG älg dyker upp!!! Inte på vägen, men dock på en äng bredvid. Där stod den och tuggade gräs i lugn och ro.

Sedan ställde läraren en fråga. "Stannar vi för alla djur?" Jag hatar när han ställer frågor, för det känns alltid som om han lurar mig till att svara fel. Rent instinktivt svarade jag ja på den frågan, men jag antog någonstans att det var fel. "Om vi säger så här då: du kör i 90 km/h i timmen och har en lastbil precis bakom dig i samma hastighet. En hare springer upp på vägen. Ska du tvärnita då?"

Eeeeeh... Som vegetarian sedan åtta år tillbaka skulle jag nog fan VILJA stanna, men om jag SKA? Njaaee, jag antar att jag inte ska det. Det blir ju lite märkligt resonemang dock, jag tror inte att ens reflexsystem fungerar på det sättet: "Äh, en hare. Jag kör vidare!" Ser man något dyka upp på vägbanan så tvärnitar man väl av ren reflex? "Det är det som är det svåra", fortsatte läraren; "att jobba emot sina reflexer!"

Asså jag vill bara ha mitt körkort. Jag vill inte spekulera i huruvida jag ska ut på vägarna och mangla harar eller inte. Läraren fortsatte: "Samma regel gäller egentligen om renar. En ren väger förvisso 50-60 kilo, men det är bättre att köra på den än att stanna. Visst, bilen får skador av kollisionen men det går inte ens att jämföra med om du tvärnitar framför en lastbil som ligger i 90 km/h!"

Inte FAN skiter man i att bromsa om en fullvuxen ren dansar upp på vägen framför en? Inte FAN sitter man där och hinner tänka: "Äh, jag får väl köpa ny bil eller reparera den här, jag vill inte dö av en lastbilskollision så jag kör över renen!" Hamnar jag någon gång i just den situationen så är det bara att säga adjö. Jag må dö tillsammans med renen, men då har jag åtminstone dött som en människa som fungerar och handlar rationellt. Eller? 

Det är fan en upplevelse att sitta i kassan kvällen innan löning. Folk pusslar och fixar med kuponger, mynt och olika kreditkort för att få ihop till en chokladkaka. En tjej skulle verkligen bara ha en schweizernöt för 14:-. Hon gav mig först 12:- i enkronor, sen drog hon sitt kort och ville betala 2:- med det. Det blev "Medges ej". Då bad hon mig dra 1:- på kortet istället, vilket gick bra. Men det fattades ju fortfarande 1:-. Då frågade hon MIG om jag inte kunde bidra med något.

En annan skulle köpa bananer. När hennes pengar inte räckte till plockade hon bort banan efter banan tills vi kom ner i den summa hon hade råd med.

En tredje skulle köpa en liter juice, ett paket skinka och cigg. Pengarna räckte inte. Han bad mig ta bort skinkan med motiveringen "Jag måste faaan ha cigg, mycket mer än skinka!".

Sedan hände några andra intressanta saker. En pappa kom och handlade med sin dotter. Summan blev 109,50:-. Han gav mig 110:-, och när jag skulle ge honom hans växel på en femtioöring så stirrade han frågande på mig och sa: "Vi behöver inga femtioöringar i den här familjen!".

Det hade varit en sak om det faktiskt hade varit ett skämt, men han såg uppriktigt förolämpad ut när jag ville ge honom hans växel!

Och så en klassiker, som gör mig så jävla irriterad. En snubbe köpte en fralla för 1,50:-. Det var allt. När man handlar för så lite pengar är det kanske inte så vanligt att man vill ha ett kvitto, men vissa vill ju faktiskt ha kvitto oavsett. Så jag frågade som vanligt när köpet var klart: "Kvitto?", varpå människan brister ut i ett hånskratt: "Näää-hä-hä-hä-hahaha!"

JAG kan väl för fan inte veta om han ska ha ett kvitto eller inte, hade jag INTE erbjudit det så hade jag väl förmodligen fått en utskällning på en halvtimme just därför!

Ja, jag säger då det. Söndagskvällar är ett ypperligt tillfälle för att låta sig underhållas av lite live-freakshow, och söndagen den 24:e var nog faktiskt bättre/värre än vanligt. Beroende på hur man ser det.

Jag får höra att folk tycker jag skriver alldeles för sällan. Jag förstår inte alls vad de menar, det är ju bara drygt två veckor sedan jag skrev sist?

Skämt åsido, det har varit hysteriskt mycket den senaste tiden. Jag har varit borta från jobbet mycket på grund av körskolan, vilket resulterat i att jag halkat efter på jobbet och fått jobba mycket längre dagar. När jag sedan har en stund över har jag varken ork eller inspiration att sätta mig och skriva om det... Jag kommer nog aldrig bli en "riktig" bloggare som skriver tre gånger om dagen, det blir nog mest när tillfälle ges.

Å andra sidan känner jag inte att jag har särskilt mycket att uttrycka mig om just nu. Jobb och körskola, jobb och körskola, that's pretty much it. På jobbet har jag ganska nyligen fått filmbolagens releaseplaner för kvartal 3 (juli-september) och det är en hiskelig massa produkter som ska läggas upp och presenteras på sajten. Det tar sin lilla tid, vill jag lova. På körskolan tuffar det på sakteliga. I tisdags hade jag min tionde körlektion, som var den sista i det sk "startpaketet" där 10 lektioner ingick. Just i början när jag bokade det paketet trodde jag faktiskt någonstans att tio lektioner skulle räcka för att bli färdig, men jag insåg naturligtvis ganska snabbt att det var naivt. Så nu är det bara att dra fram feta plånboken, nu är det 840:- per lektion i fortsättningen. Om jag har tur landar totalkostnaden under 30.000:- åtminstone. Är det verkligen försvarbart att det är så fruktansvärt dyrt att lära sig köra bil? Vad kostar det i andra länder?

 På min tionde lektion utbrast läraren plötsligt att det är dags för halkbana! Den 8:e juni ska jag ut och halka, och jag är väldigt förvånad över att det händer så snart. Jag trodde att det var något man gjorde mot slutet av utbildningen. Känns bra dock, det är ju som ett litet kvitto på att jag faktiskt tar mig framåt och blir bättre hela tiden, även jag fortfarande känner mig som ett jävla ufo bakom ratten ibland. Vissa gånger går jag från lektionen full av självförtroende efter en lyckad körning, andra gånger vill jag bara gråta för att det gick fullständigt åt helvete just den gången. Det varierar, liksom. Läraren tror dock fortfarande att jag ska kunna ha kortet i min hand i augusti, och det är fortfarande min dröm. Då kommer jag verkligen känna att jag klarat att nå ett mål som jag själv satt, och det skulle vara fantastiskt.

 Ikväll ska jag jobba extra i mataffären. Jag gissar att det inte blir hysteriskt eftersom det är kvällen innan löning (för de flesta).

Sedan jag skrev sist har jag haft tre körlektioner, och alla tre har ägt rum den här veckan. Det märks att det är en verklig bonus att köra så tätt, för det har aldrig gått så bra som idag! När lektionen var slut kände jag en riktig kick, jag kände mig så BRA och så stolt över mig själv! Idag fick jag äntligen ta mig ut ur det där trista bostadsområdet i Alvik som vi kört i varje gång hittills, och ut på de riktiga vägarna! Jag körde i rondeller och i trafikljuskorsningar och som högst var jag uppe i 70 km/h - WOOOOHOOOOOO! Jävlar vad det gick, och vilken koll jag hade! Läraren sa att jag såg riktigt avslappnad ut, och jag kände mig faktiskt det oxå. Det var en sån frihet att ta sig ut från övningsområdet och ut i verkligheten, det känns så bra även nu i efterhand! 

Vid en trafikljuskorsning skulle jag svänga till vänster och in på en tvåfilig väg. Det var lite kö så jag hackade mig framåt i omgångar, och när det äntligen var min tur så möter jag en tjutande ambulans på fel sida av vägen, där jag precis kört in!!! Läraren tvärnitade med sina bromsar, kastade sig över ratten och styrde in oss mot en kant så att ambulansen kom förbi. När det nu gick så bra så var det ju naturligtvis tvunget att jag nästan skulle frontalkrocka med en ambulans!!!  Typiskt! Men bortsett från det, och från nåt ynka litet motorstopp i nån korsning, så låg jag på topp idag! Helt plöstligt känns inte vägen till körkortet så hopplöst lång längre. 

Nu har jag "bantat" i nästan två veckor. Förra veckan var jag ganska duktig - jag åt bara lunch eller middag, och så ersatte jag de andra måltiderna med måltidsersättning. Den här veckan har det börjat kännas lite tungt, så jag har sakta men säkert gått tillbaka till att äta två gånger om dagen, och ersätta en av måltiderna istället för två av dem. Min plan var att jag skulle väga mig imorgon bitti, men jag orkade inte vänta längre. Jag ställde mig på vågen alldeles nyss. Jag hade egentligen inga förväntningar, det skulle inte förvånat mig om jag hade vägt exakt lika mycket som för knappt två veckor sen. Men det gjorde jag inte. Jag har gått ner knappt tre kilo, och det var faktiskt mer än jag väntade mig. Med handen på hjärtat så har jag ju faktiskt fuskat lite grann. I helgen vart det mycket fest och till och med en flottig buffémiddag, och i söndags när jag var bakis och tyckte synd om mig själv sket jag i allt och åt ostbågar. Trots dessa snedsteg har jag alltså lyckats gå ner några kilo, och det känns ju för fan helt fantastiskt! Jag tror att det allra viktigaste är att jag brutit mina osunda vardagsvanor som jag hade tidigare. Jag och Jakob hade som vana att varje kväll framför TV:n trycka i oss "något gott" och ett tag kändes det som om det inte fanns några gränser alls. Slutligen stod det mig upp i halsen, och sötsuget har faktiskt varit näst intill obefintligt under de här två veckorna. Och DET tror jag är direkt avgörande, både för en viktminskning och för att vikten inte ska skena iväg framöver. Visst kan man ha nån ätar-kväll då och då, men inte varenda jävla vardagskväll. 

Med detta i bagaget ska jag nog försöka fortsätta som jag börjat ett tag till. Kan jag gå ner knappt tre kilo på två veckor utan att egentligen anstränga skiten ur mig, ska det nog inte vara några problem att gå ner några till. Målvikten är fyra kilo bort, och även om jag inte förväntar mig att nå den på så kort tid som bara någon månad, så känns den åtminstone inte lika avlägsen som förut. 

Nu har jag dessutom varit rökfri i en månad, med undantag för de feströkningar som inträffat vid ett eller två tillfällen. Med andra ord känner jag mig hysteriskt nöjd med mig själv just nu, och jag tror jag ska fira detta med en god middag ikväll! Tjipp!