Idag är den tredje dagen i min bantningskur. Det är oxå den tredje veckan sedan jag slutade röka. Båda går förvånansvärt bra, faktiskt. Cigaretter tänker jag inte ens på, det är nästan löjligt hur enkel den biten är. Jag trodde att jag skulle få cravings vid varje vanetillfälle, som exemeplvis efter lunchen, men jag kan komma på mig själv långt senare med att inte ens ha regarerat över lunchciggen. Förmodligen rökte jag helt i onödan, för jag har inte haft några som helst problem med att sluta. Förra fredagen blev det en eller två eller tre eftersom jag var ute och rullade hatt, men om man kan hålla sig till de tillfällena är det ju jättebra. Och det är ju faktiskt det enda tillfället på tre långa veckor.

Och "bantningen" då. Jag gillar inte det ordet, det är så negativt laddat, "bantning". Jag ser inte mig själv som någon som bantar, jag minimerar bara mitt kaloriintag under ett par veckor för att känna mig bättre, för att må bättre. Att banta låter så stort, så jobbigt. Hursomhelst så går även det som tåget, måltidsersättningarna funkar fint och jag går aldrig hungrig. Jag tycker mig redan se resultat i spegeln men det är ju såklart bara inbillning. Halva veckan har gått, nu är det snart helg och sedan är det bara en vecka kvar innan jag ska väga mig. Har jag då bara bränt ett eller två kilo fett så är jag glad.

Jag hade första teorilektionen igår, som egentigen inte alls var en lektion utan bara en introduktion. Där var en himla massa gymnasietjejer, fjuniga småpojkar som kom dit på sina moppar, nån 40-plussare som bestämt sig för att göra slag i saken, och så jag. Vilket gäng. När läraren, som gnällde fram all info på småländska, berättade om allt man skulle hinna lära sig, allt man skulle kunna, allt man skulle läsa, alla delprov och uppkörningar och halkbanor och teoriprov och körlektioner man skulle hinna med, så blev jag lite orolig. Mitt mål är att ha kortet i min hand i augusti - eftersom jag och Niklas ska till Kalifornien i september och jag har fått för mig att jag ska köra längs Highway 1 - och plötsligt kändes tiden väldigt knapp. Är det verkligen rimligt att tro att jag hinner med allt detta på knappt fyra månader? Jag haffade en körlärare efter lektionen och frågade. "Självklart! Inga problem! Det finns inte ens ett UNS av tvekan!" svarade han helt uppriktigt. Det kändes som en lättnad. Han sa många saker som fick mig att må bättre och bli helt övertygad om att det är fullt rimligt att fixa kortet innan augusti. Så upp till bevis! Kaliforninen är min morot och det ska tydligen hjälpa en hel del att ha en sådan.

I morse gav jag mig ut på vägarna igen, precis en vecka sedan senast. Det känns direkt att det inte är bra med ett så långt uppehåll, när jag satte mig bakom ratten var det precis som om det var första gången igen. Jag kom inte ihåg ett smack och jag kände bara ovilja och obehag, typ "JAG VILL INTE!!!" Nu kommer det att dröja till nästa vecka innan det är dags igen, men då ska jag åtminstone köra både måndag, tisdag och torsdag - så då får vi hoppas att det lossnar lite mera och känns tryggare. Redan mot slutet av lektionen idag kändes det bättre, jag kände mig inte lika rädd längre. Kopplingen funkade bättre och jag kom faktiskt upp i lite hastighet idag! Till och med såpass att läraren bad mig hålla koll på hastighetsmätaren för första gången, SEDÄRJA! Det är dock ansträngande att känna sig som en sån komplett idiot varje gång läraren ställer en fråga, typ "och när vi koppplar ska vi tänka på att...?" och förväntar sig ett svar från mig. "Eeeeh... hjälp!?" var mitt svar varenda gång idag. Hur man har tålamod att jobba som körlärare går över mitt förstånd. Särskilt de gånger han försökte få mig att svänga in nånstans, varpå jag fick kortslutning och bara brände förbi avfarten för att jag inte kom ihåg hur man svängde, typ. Det är svårt att erkänna att man faktiskt inte KAN, därför känns det pinsamt så fort jag inte kommer ihåg hur man gör ett visst moment... Men visst, det är ju därför vi sitter där, för att jag ska lära mig. Jag är så otålig bara.

Ikväll är det dags för teoriuppstart, jag har en känsla av att det kommer att bli olidligt tråkigt. Jag har läst 40 sidor i teoriboken och har rent utav brustit ut i skratt emellanåt för att det är så löjligt. Jag har aldrig någonsin ens hört talas om en förare som gör allt det där de skriver att man ska göra. Exempelvis ska man lägga upp ett litet personligt schema som man använder varje gång innan man startar bilen. Det ska kollas lyktor på alla håll och kanter, man ska prova tutan, kolla alla vätskenivåer, se till så att reg-skylten sitter fast, att alla rutor är hela, helljus, halvljus, bromsljus, bakljus, reflexer, att däcken har bra luft, att ratten går att ratta med... Gör ni allt detta, kära bilförare, innan ni startar bilen? Varje gång? Jag kan se mig själv stå där mitt i vintern vid min bil, med huvudet under motorhuven för att kolla oljenivån medan Jakob provar tutan och jag blir så rädd att jag smäller huvudet i huven. Teamwork!

Då var det dags igen. Gränsen är passerad, the botten is nådd. Med solskenet kommer bikiniångesten och det årliga beslutet om att ta sig en liten bantningskur. Jag ställde mig på vågen för första gången på ett väldigt bra tag, och fick faktiskt en smärre chock. Läget har inte varit så här illa sedan 2001 när jag gick i tvåan på gymnasiet. I efterhand har folk pratat om den tiden som "då Daniel var lite rundare", så ingen behöver försöka övertala mig om att jag inte skulle behöva lite utrensning. Vi har alla vår egen gräns och sedan jag blev sambo för ett år sedan har jag sakta men säkert passerat min. Vilket kvitto på att sambolivet inte är särskilt bra för ens kropp!

Så, idag var första dagen! Jag tänkte använda mig av samma variant som jag gjorde då jag tappade de där extrakilona runt 2001. Måltidsersättning tre gånger om dagen, förutom på lunchen då jag äter som vanligt. Det känns bra. Lunchen behöver jag för att hålla mig skärpt på jobbet, men de andra måltiderna funkar fint att ersätta. Särskilt middagen ska man nog hålla sig ifrån, det är så lätt hänt att kvällen blir en enda lång måltid annars. Två veckor kör jag denna modell, sedan gör jag en avstämning och ser vad som har hänt. Första dagen har funkat jättebra, det finns så många olika varianter av måltidsersättningar nuförtiden så det är ingen risk att man blir uttråkad. När jag körde 2001 fanns det typ bara Nutrilett Choklad - vilket är asäckligt - men nu finns det både smoothies, varma soppor och schyssta bars som håller tristessen borta!

Snacka om att ta alla livsavgörande beslut på en gång - sluta röka, ta körkort och banta. Samtidigt.

Nyss hemkommen efter en fyra timmar lång (och 3400:- dyr) shoppingrunda på stan. Det har sällan varit så skönt att sätta sig i soffan som just nu. Stolt och nöjd är jag oxå - jag tycker det är bra jobbat att få ihop tre par skor, två t-shirts, ett par jeans, ett par mysbyxor och fyra par strumpor för 3400:-, men det beror kanske på vem man frågar. Dessutom var jag verkligen i desperat behov av nya skor och ett par nya ljusa jeans, sedan jag dansat sönder mina enda ljusa på Patricias dansgolv.

När jag gick hemifrån idag fick jag av någon anledning den briljanta idén att lämna iPoden hemma. Jag har alltid den på mig annars, och nu vet jag varför. Det är så tråkigt att lyssna på folks urdumma konversationer att jag nästan går av på mitten, för att inte tala om alla ungjävlar som skriker efter sina jävla glassar. När jag skulle åka hem tog jag ettan från Kungsgatan, den går hela vägen till mitt hus. Några hållplatser senare stegar en pappa in tillsammans med sin dotter, och de sätter sig precis bredvid mig. I det här fallet var det faktiskt inte barnet som störde mig - det var pappan. Han var en sån där "myspappa" som hela tiden pratade med sin dotter på ett ganska vuxet sätt, men med en barnslig, mjuk ton. Jättebra, pedagogisk och lyssnade pappa, men jag var extremt trött, svettig och hade dessutom en äcklig spänningshuvudvärk efter rundan på stan. Således blev den där farsan väldigt jobbig att lyssna på, och den frustrationen man känner när man inte har något annat val än att sitta där och lyssna måste vara värre än någon annan. Särskilt när han helt plötsligt tog ton och började sjunga en barnvisa, HÖGT och ljudligt satt han där och skrålade om nån jävla räv som kunde klättra i träd. När han var klar började han om från början, i en annan tonart. Och vad händer? Bussen fastnar i en kö och står helt stilla, och chauffören släpper inte av någon. Farsan skrålar vidare som om nubben står på bordet, och jag känner hur både jag och de omkring börjar vrida på sig. Jag ser mig om efter en annan plats, om jag kan ställa mig längre bort i gången, vad som helst, men bussen är full. Jag kommer ingen vart. I takt med att räven i farsans sång klättrar högre och högre upp i trädet känner jag hur jag börjar få panik, jag vill bara skrika åt psykot att hålla käften och sjunga sina jävla barnvisor hemma. Plötsligt pyser dörren till, chauffören släpper av folk mitt på Lilla Västerbron eftersom kön står helt still. Jag fullkomligt kastar mig ut ur bussen, pustar ut och börjar vandra hemåt. Tortyren var över.

När jag gick där på bron tittade jag på de nya husen som de bygger där bredvid, och såg att en port hade fått ett nummer: 44. Hur fungerar det egentligen? Om en gata har ett parti där det inte finns hus, men det gör det till höger och vänster om det partiet, och man då plötsligt bygger ett nytt hus i det där partiet som tidigare var tomt - vad händer då med numrerna på de andra husen? Exempel: Storgatan 44 - grönområde - Storgatan 45. Vad får huset som byggs på grönområdet för nummer? 45? Vad händer då med den ursprungliga 45:an? Blir den 46 då? Det går ju inte?!

Första lektionen är nu avklarad. Det är ganska blandade känslor faktiskt. Till att börja med måste jag bara säga att jag är väldigt förvånad hur mycket jag faktiskt fick KÖRA! Jag trodde att första lektionen skulle vara stillastående på en enorm parkering, där jag skulle få lära mig blinkers, typ. Jag trodde att läraren skämtade när han körde ut bilen till ett bostadsområde i Bromma och sedan sa åt mig att sätta mig bakom ratten. "Dä ä bar å åk!" Han förklarade lite snabbt vilka pedaler som var vilka, sedan bad han mig starta och köra iväg. Först var jag på väg rakt in i ett träd, sedan dök det upp både katter och barnfamiljer och andra bilar mitt på den smala vägen. Jag var helt chockad över att jag satt där och fick bilen att röra på sig mitt bland alla dessa människor. Hela tiden tänkte jag "Vad fan händer om jag bara råkar STAMPA ner gasen och köra över barnet där framme?" Men eftersom det var en trafikskolebil så hade ju läraren pedaler även på sin sida, så han var hela tiden beredd med bromsen, vilket kändes tryggt. 

Det svåraste var nog att starta och stanna, och själva fotarbetet på golvet. Praktiskt taget allt vi gjorde alltså. Jag är ett sånt kontrollfreak när det gäller att lära sig så jag vill ha full koll på allt med en gång, vilket naturligtvis är omöjligt. Men jag lyckades få till ganska schyssta svängningar och inbromsningar, och läraren sa "Det här var ju bra för att vara första gången bakom en ratt", så lite lovande måste jag ändå vara. Undrar bara om det här kalaset kommer att kosta 15, 20, 30 eller 40 tusen? Lärarens rekord med en enda elev var tydligen 80 lektioner, till det nätta värdet av 64.000:- Snacka om att ha bestämt sig för att ta det där jävla körkortet, oavsett vad det kostar! 

Idag är den stora dagen. Dagen D. Klockan 14:50 ska jag infinna mig på min allra första körlektion. Det känns stort! Som om en ny fas i mitt liv tar sin början. Jag har ingen aaaaning om hur det kommer att gå, hur det kommer att kännas eller vad jag ska förvänta mig. Det ska bli spännande att se om känslan kommer att vara "Okej, det här ska nog gå vägen" eller "Vad har jag gett mig in på?" Jag har aldrig någonsin ens suttit bakom en ratt, så jag är verkligen ett oskrivet blad. Reaktionerna från människor runtikring mig har varit väldigt olika. En del tycker att det är katastrof att jag aldrig ens övningskört med mina föräldrar, andra tycker att det är helt rätt att lära sig från grunden av en riktig lärare. Jag TROR att jag har bra förutsättningar för att lära mig snabbt och bli en bra förare. Jag är lugn och harmonisk och de få krissituationer jag haft har jag med facit i hand hanterat ganska bra. Jag skulle inte beskriva mig själv som ett nervous wreck eller någon som stressar hysteriskt, så jag tror att jag har en god grund att stå på. Huruvida jag har rätt i detta eller inte återstår att se.

Efter körlektionen bär det av till frisören för att sommarfixa frillan. Bara att komplettera med ett par nya vita sneakers och sedan är jag redo att gå catwalk nerför gatorna i stan, självklart till tonerna av "Unstoppable" med Kat De Luna i hörlurarna.

Ikväll har jag sett "The Beach" med Leonardo Di Caprio för första gången. Ganska lovande första halva, innan den blev en riktig skitfilm. I slutet när de "stackars människorna" satt på jollen för att återvända till sina liv kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Naaaw, ni måste lämna paradiset, stackars stackars. Det var så många DUMMA grejer i den där jävla filmen att jag inte ens orkar börja. Ni vet hur det känns när man har sett en bajsfilm: slutet närmar sig och man känner lättnad över att skiten äntligen är slut, samtidigt som man känner ilska över den tid man just spillt för att se en bajsfilm. Vad gäller "The Beach" blev jag ännu mer förbannad när eftertexterna börjar rulla, och det första jag ser är att Danny Boyle regisserat. Det borde jag fan ha anat, och om jag hade vetat att det var hans film hade jag aldrig ens funderat över att se den. Inte nog med att han har gett oss en av tidernas mest långsökta skräckfilmer (28 dagar senare) samt den fullständigt usla alienslashern (eller vad FAN man ska kalla den) "Sunshine" - Han var även sugen på att åka på en väldigt lång Thailandssemester tillsammans med sin pretty boy Di Caprio och rulla runt i Bangkok. Och just det ja, GÖRA EN FILM!

Kort sagt, varenda gång jag sett en Danny Boyle-film har jag blivit lika irriterad, besviken och förbannad vilket har lett till ett beslut: jag ska aldrig mer se en Danny Boyle-film. Och detta betyder ju att jag måste säga något som måste vara det mest provokativa inom filmscenen idag:

JAG SKA ALDRIG SE SLUMDOG MILLIONAIRE!!!

That's right. Jag vet precis vad det innebär, för Slumdog Millionaire är precis den sortens film som folk tar på så stort allvar att de tar till personangrepp om någon skulle våga kritisera den. Nu kommer jag aldrig ha möjlighet att kritisera den eftersom jag aldrig tänker se den, men jag kan ta ett annat exempel: "Juno". Minns ni den där feel-good-storyn om en gravid tonåring, som gjorde succé på biograferna en sommar för inte så länge sedan? Kritikerna älskade den, publiken älskade den - och nåde den som tyckte något annat! Jag satt där i publiken och häpnade av folks hysteriska skrattanfall som ljöd då en bimbo på vita duken sa "Honest to blog?" och "Phuk Mi Thailand!", och när filmen väl var slut satt jag där som ett frågetecken och undrade vad det var som var så jävla bra. När jag dagen efter kom till jobbet och folk började prata om den, hann jag knappt avsluta min första mening innan folk höjde sina röster och gapade att jag var dum i huvudet och att jag inte "fattade någonting".

Det finns ett gäng sådana filmer som gör att folk reagerar som om man skulle förolämpat dem personligen, då man råkar säga att man inte gillade just de filmerna. De skriker, säger att man är dum i huvudet och ifrågasätter vad man har för filmsmak egentligen. Och allt bara för att jag inte råkar gilla en viss film - som alla andra gillar. Och tro mig, Slumdog Millionaire är EXAKT en sådan film. Det är knappt jag vågat säga till någon att den verkar pretto, för redan där har folk höjt rösten: "VAD FAN SNACKAR DU OM?"

Det är ett bra märkligt beteende faktiskt. Men nu är det sagt. Det blir ingen Slumdog för mig. So sue me.

Skräckfilmsfan som jag är, kittlar det lite extra i magen när nyheten når mig att inspelningen av "Halloween 2" alldeles nyligen avslutats. Rob Zombie har gjort en uppföljare till sin egen reboot från 2007, som faktiskt var en de allra bästa filmerna i serien. Förhoppningarna ligger således högt inför den kommande, särskilt som Zombie själv kallar den "the most demented Halloween-movie ever!". Spännande! Lagom till alla helgona vet vi hur resultatet blev. Nedan ser ni den första bilden på Michael Myers i "H2: Halloween 2"