Nyss hemkommen efter en fyra timmar lång (och 3400:- dyr) shoppingrunda på stan. Det har sällan varit så skönt att sätta sig i soffan som just nu. Stolt och nöjd är jag oxå - jag tycker det är bra jobbat att få ihop tre par skor, två t-shirts, ett par jeans, ett par mysbyxor och fyra par strumpor för 3400:-, men det beror kanske på vem man frågar. Dessutom var jag verkligen i desperat behov av nya skor och ett par nya ljusa jeans, sedan jag dansat sönder mina enda ljusa på Patricias dansgolv.

När jag gick hemifrån idag fick jag av någon anledning den briljanta idén att lämna iPoden hemma. Jag har alltid den på mig annars, och nu vet jag varför. Det är så tråkigt att lyssna på folks urdumma konversationer att jag nästan går av på mitten, för att inte tala om alla ungjävlar som skriker efter sina jävla glassar. När jag skulle åka hem tog jag ettan från Kungsgatan, den går hela vägen till mitt hus. Några hållplatser senare stegar en pappa in tillsammans med sin dotter, och de sätter sig precis bredvid mig. I det här fallet var det faktiskt inte barnet som störde mig - det var pappan. Han var en sån där "myspappa" som hela tiden pratade med sin dotter på ett ganska vuxet sätt, men med en barnslig, mjuk ton. Jättebra, pedagogisk och lyssnade pappa, men jag var extremt trött, svettig och hade dessutom en äcklig spänningshuvudvärk efter rundan på stan. Således blev den där farsan väldigt jobbig att lyssna på, och den frustrationen man känner när man inte har något annat val än att sitta där och lyssna måste vara värre än någon annan. Särskilt när han helt plötsligt tog ton och började sjunga en barnvisa, HÖGT och ljudligt satt han där och skrålade om nån jävla räv som kunde klättra i träd. När han var klar började han om från början, i en annan tonart. Och vad händer? Bussen fastnar i en kö och står helt stilla, och chauffören släpper inte av någon. Farsan skrålar vidare som om nubben står på bordet, och jag känner hur både jag och de omkring börjar vrida på sig. Jag ser mig om efter en annan plats, om jag kan ställa mig längre bort i gången, vad som helst, men bussen är full. Jag kommer ingen vart. I takt med att räven i farsans sång klättrar högre och högre upp i trädet känner jag hur jag börjar få panik, jag vill bara skrika åt psykot att hålla käften och sjunga sina jävla barnvisor hemma. Plötsligt pyser dörren till, chauffören släpper av folk mitt på Lilla Västerbron eftersom kön står helt still. Jag fullkomligt kastar mig ut ur bussen, pustar ut och börjar vandra hemåt. Tortyren var över.

När jag gick där på bron tittade jag på de nya husen som de bygger där bredvid, och såg att en port hade fått ett nummer: 44. Hur fungerar det egentligen? Om en gata har ett parti där det inte finns hus, men det gör det till höger och vänster om det partiet, och man då plötsligt bygger ett nytt hus i det där partiet som tidigare var tomt - vad händer då med numrerna på de andra husen? Exempel: Storgatan 44 - grönområde - Storgatan 45. Vad får huset som byggs på grönområdet för nummer? 45? Vad händer då med den ursprungliga 45:an? Blir den 46 då? Det går ju inte?!

 

Pörris

28 april 2009 12:52

"Farsan skrålar vidare som om nubben står på bordet...".

Ibland är du bara för underbar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det händer om och om igen, flera gånger om året, och därför slutar man aldrig att förvånas över hur urholkat dumma en del politiker verkar vara. Om man har ett yrke som man vet bevakas hårt av press, hur vågar man då fuska och bryta mot både regler, ...

Är det inte dags att någon sätter sig ner med Uma Thurman och frågar hur det egentligen står till? I början av sin karriär plockades hon fram av Quentin Tarantino och fick således förmånen att medverka i en av 90-talets mest berömda kultklassiker; "P...

Jag förstår inte det här med Cheryl Cole's "Fight For This Love". De första gångerna jag hörde den var på VH1, en musikvideo som lät som något Kim Wilde kunde ha gjort 1993 (lät ungefär som "If I Can't Have You"). Uråldrigt discosound som drev mig ti...

Jag har en hatkärlek till att blogga. Ibland och emellanåt kan jag verkligen känna hur mycket jag vill uttrycka mig om något, berätta om något, redogöra för något - hur mycket jag faktiskt har något på hjärtat. Samtidigt kan jag känna en fasa, en ovi...

Jag har varit SÄMST på att blogga den senaste månaden, jag vet. Jag har väl inte haft något att säga, jag vet inte. Men idag hann jag bli irriterad två gånger innan jag ens kommit till jobbet, och då måste jag ju naturligtvis frå berätta! För det för...