Det är inte ofta jag har "dåliga dagar" men idag har jag varit sällsynt trött och irriterad på allt runtomkring mig. Ni vet, när INGENTING passar längre, man vill bara "inte finnas" just idag. Det kanske låter lite väl extremt, men ni förstår känslan. Alla irriterar dig, det är för varmt, du har fula kläder, jobbet suger, allt är äckligt, smaklöst och vedervärdigt. Så, nu har ni förstått. 

Jag hade min sista körlektion med min ordinarie lärare Erik idag. Det var en dubbel lektion, tre och en halv timme lång. Hade en likadan igår, och jag fick lika ont i ryggen båda dagarna. Mot slutet av lektionen ville jag bara stanna bilen och börjar gråta vid vägkanten. Förlåt, men jag är så trött på att övningsköra, jag ORKAR INTE HÖRA ETT ORD TILL från honom. Jag är så TRÖTT på att hela tiden få höra vad jag gör för fel, och även när jag inte gör fel så ska han ändå flika in med förslag om vad jag kunde gjort istället i den situationen. OCH? När han påpekade att jag stod liiiiite snett efter att jag parkerat idag var jag fan tvungen att bita mig i tungan. Väl ute på vägen igen fick jag tvångstankar om att jag skulle köra över på fel vägbana, mot mötande trafik, och skrika: VAD GILLAR DU DET HÄR DÅ??? VAD GILLAR DU DET HÄR???

Jag vet, det låter vansinnigt. Men det är bara vanlig frustration. 

Imorgon är det dags för teoriprov, och jag hoppas verkligen att det går bra och att jag blir godkänd. Sedan tänker jag aldrig mera läsa ett enda ord teori till, i resten av mitt liv. Känn på den, Vägverket! 

"Jag såg ett sånt jävla miffo på TV i morse! Han var sångare i nåt popband som skulle intervjuas om deras nya "platta", och han vägrade svara på nånting! -Hur skulle du beskriva din musik? -Nä, det vill jag inte prata om, jag vill inte förstöra för lyssnaren!

Det som förstör för lyssnaren är att du spelar så jävla kass musik, pappskalle! Hans musik var fett lätt att beskriva, ett kukhuvud som sjunger som en äggmök och en fitta på gitarr! Hur de skapar sin musik är också asenkelt att förklara. Vi står såhär och ser ut som om vi skitit på oss! Klart! Artister... Jag har en jävligt bra lösning på hela den här frågan om illegal nedladdning, skjut alla artister! Varenda kotte på planeten har en miljon låtar på sin iPod, behöver vi fler? Det är ju bra för artisterna också, de tycker ju att det är så jävla jobbigt med alla groupies och uppmärksamhet och pengar, så varför inte förkorta lidandet för oss alla! Då slipper de göra tiotusen intervjuer där de förklarar att de inte gör intervjuer! Och alla artisters största skräck, att placeras i ett FACK! -Hmm, vi tycker inte om när vi jämförs med de band vi kopierat, vi tycker vi är vår egen genre... Vi är liksom mer åt kuk-huvud-och-ägg-mök-hållet..."

Jag jobbar extra hela helgen. Lördag: 16:00-23:00, söndag: 07:30-18:30. Söndagstiden är en riktig killer. Och det svider så hårt inombords att jobba när det är högsommar utomhus. Alla är så lyckliga och nyförälskade i livet, kunder kommer in i sina somriga kläder och brända axlar. Vännerna smsar med förslag om grillning och rosévin på diverse uteplatser och i diverse parker, och här sitter man... Jag försöker hela tiden hålla motivationen uppe genom att tänka på vad jag jobbar för: mina tre älskade veckor i Kalifornien i september. Men det är svårt... Så svårt.

Jag ser hursomhelst väldigt mycket fram emot veckan som kommer. På onsdag och torsdag har jag dubbla körlektioner, de är tre timmar och tjugo minuter långa. De är "sista genrepen" inför uppkörningen - vi ska köra i Jakobsberg, där uppkörningen sedan äger rum. På så sätt lär jag känna området redan innan den stora dagen är här. Jag ser det som ett gott tecken att jag ska köra upp i just Jakobsberg, eftersom min pojkvän heter Jakob Berg! *Hö hö hö*

Och på fredag ska jag skriva teoriprov! Det ska bli så skönt att bli av med teorin och slippa ägna all fritid åt att plugga. Jag har slitit så hårt med teoriboken, alla delprov och körkortsfrågorna online att jag faktiskt känner mig väldigt förberedd. Det är en skön känsla, det ska faktiskt bara bli roligt att skriva provet. Jag ber att få återkomma om resultatet, men om jag får godkänt så blir det ett glas champagne på fredag kväll. Eller två.

På bilden ser ni en naturlig reaktion på ett nekat bolån hos banken. I alla fall om man använder Sam Raimis comeback till skräckfilmvärlden, "Drag Me To Hell", som referens. Jag och Niklas var på bio igår för att insupa denna hyllade old school-skräckis, som till och med lyckats charma svårflirtade kritiker på DN och SvD, för att nämna två. Vi hade således mycket höga förväntningar, och då är det ganska oundvikligt att inte drabbas av ett litet antiklimax. Jag gillade filmen överlag. Den kändes verkligen old school, lite som en saga eller serietidning i filmformat för vuxna. Man såg på långa vägar att det var Sam Raimi som låg bakom det här spektaklet, Evil Dead-slafset lurade runt varje hörn. Äckelfaktorn var således hög. Hursomhelst var det slutscenen som höjde mitt betyg ett snäpp, jag är en sucker för just sådana slut. Man slutar liksom med adrenalinet på topp.

Under 2000-talet har en hel del TV-serier kommit och gått. Några av dem, som LOST och Prison Break, har till en början känts helt perfekta, som om de är det bästa som hänt TV någonsin. Men de har, tillsammans med otaligt många andra, fallerat och sjunkit i kvalitet med tiden. Spårat ur, tappat bort sin originalitet och helt enkelt blivit ointressanta.

Tur då att vi har geniet Marc Cherry, skaparen av den TV-serie som nu gått i fem hela år och som hela tiden blivit mer nyskapande och spännande än man kunde ana från första början. Nu har jag precis sett den hjärtskärande och fantastiska säsongsfinalen av säsong 5, som bjöd på en cliffhanger som kommer att göra mig tokig innan det är dags för nästa säsong. TACK Teri Hatcher, Marcia Cross, Eva Longoria, Nicollette Sheridan och Felicity Huffman för Desperate Housewives - världens bästa TV-serie!

Ny vecka efter att ha avslutat den förra med en partyweekend i London. Allt flöt på så fantastiskt smidigt och vi hade en otroligt bra helg. Synd bara att den var så kort, jag hade gärna stannat någon eller några dagar till. Vädret var helt fantastiskt. Jag har förstått i efterhand att det varit katastrofkallt här hemma, men i London var det 30+ och strålande sol hela helgen! Vi hade verkligen inte packat för sådant väder, så vi gick runt och svettades i det vi hade. Vi kunde samtidigt konstatera att engelsmännen av någon anledning inte kyler sina drycker till normala temperaturer, varenda flaska vi plockade ur någon slags kyl var fisljummen. Jag har aldrig reagerat på det förut i London men den här gången slog det verkligen aldrig fel. Varför kyler de inte sina dryckesflaskor?

På fredagen kom vi fram till hotellet vid 21. Bytte om och fixade till oss och beställde upp room service. I lobbyn flög en finsk bög på oss och drog med oss till en bar som var svettigare och mer högljudd än vad Oxford Street skulle vara dagen därpå, så vi tog bara en öl innan vi begav oss till bögturisternas mecka, Heaven. Där gjorde vi fler konstateranden om dryckerna och framförallt drinkarna, som är så små och fjuttiga att man sveper en red bull/vodka på två klunkar. Dock till samma pris som en vanlig stor drink hemma.

På lördagen shoppade vi lite på stan, tog en glass i en park, samt promenerade till Buckingham Palace och pratade om drottningen. Sedan var det dags att förbereda inför kvällens main event, Britney Spears at the O2 Arena. Vi hoppade på den smidiga lilla båten som tog oss till ett sjuuukt stort underhållningscentra, med hur många restauranger som helst och ett litet tivoli under samma tak som den enorma arenan. När lamporna släcktes var vi 26.000 i publiken. Videoskärmarna var avstängda och eftersom vi satt högst upp och längst bak var det inte särskilt mycket man såg av lilla Britney. Vi misstänker att skärmarna var avstängda för att man inte skulle se att hon läppsynkade, alternativt för att man inte skulle se att hon inte ens orkade göra det. Man kan spekulera länge i hur Britney Spears har blivit den gigant som hon ju faktiskt är, särskilt som hennes "livekonsert" inte ens kommer i närheten av en riktig konsert. Jag har aldrig varit med om tidigare att en artist inte tagit en endaste liten ton på en två timmar lång konsert, än mindre att artisten utöver detta sagt ungefär tvåtre meningar. Jag vet inte vad problemet egentligen är, om det är att hon inte kan sjunga eller att hon helt enkelt saknar passion för det hon gör, men något mer opersonligt än en Britney Spears-konsert får man faktiskt leta efter. Hitlåtarna radas upp i nya spännande versioner, men vad hjälper det när det känns som om man sitter hemma och lyssnar på en cd-skiva?

Nu ser jag fram emot Madonna i Göteborg i augusti istället. Det blir andra gången jag ser den konserten eftersom jag var på samma turné i London förra sommaren. Men det ska bara bli roligt. Första gången är man så koncentrerad på att ta in allt, komma ihåg allt och verkligen se allt som händer på scen. Andra gången ska jag bara njuta och låta mig hänföras av Madonna herself, som till skillnad från Britney aldrig sjunger playback (även om det emellanåt hade varit att föredra). För varken Madonna eller Britney är några enastående sångerskor, men Madonna har åtminstone så mycket star quality och pondus att hon fyller upp en hel scen framför 50.000 människor helt på egen hand. När Britney vid något tillfälle stod ensam på scen i lördags kände jag varken star quality eller attityd. Bara sympati.

Jag och Jakob har tillsammans investerat i ett par trådlösa hörlurar, vilket just nu känns som den bästa investering vi gjort på väldigt länge. Bor man ett par i en etta kan det kännas lite trångt ibland, framförallt när jag måste plugga körkortsteori medan han vill se på nåt gapigt och skrikigt på TV, typ "South Park". Det är liksom en omöjlig kombination. Samma sak om den ene vill sova och den andre vill se på TV, då är det bara att dra på sig hörlurarna och sedan är allt frid och fröjd. De där hörlurarna kommer att bespara oss massor av bråk och diskussioner om vad som är rättvist för vem. Tack Sennheiser!

Vad jag skulle komma till var att jag placerade hörlurarna på Jakobs huvud för ungefär en och en halv timme sedan. Det är ungefär som att ge ett barn sin napp, det blir knäpptyst!  Därmed kunde jag lugnt och stilla läsa 50 sidor i teoriboken, vilket känns skönt så här i efterhand. Dessutom har jag hittat ett litet käckt ställe som heter körkortfrågor.se, där man mot en liten avgift kan genomföra diverse prov som är upplagda som samma sätt som det riktiga teoriprovet. Jag har känt att jag faktiskt är mer nervös för själva teoriprovet än för uppkörningen, och detta är tydligen tvärtemot vad alla andra känner. Men att köra är liksom roligt, att läsa teori är bara urbota trist! Sen sitter väl inte jag och förutsätter att uppkörningen kommer kännas enkel, dagsformen avgör fortfarande hur körlektionerna går. Jag har dessutom upptäckt att om en lektion går bra, och man därmed kopplar av i tre sekunder och unnar sig att tänka "Åh vad jag är bra", så hinner man typ göra åtta fel på de tre sekunderna man kopplar av. Nu är ju det i och för sig fel som läraren gör en stor grej av, men som en vanlig dödlig kanske inte skulle bry sig så mycket om. Överlag blir jag trött emellanåt på lärarens konstanta petighet och gnällande. Ibland vill jag bara ignorera honom, stampa gasen i botten och skrika YYIIIIIIIIIIIHAAAAAAAAAAAAAA medan jag skruvar upp radion på högsta volym. Undrar vad han skulle göra då?

Igår övade vi fickparkering, vilket inte bara var hiskeligt tråkigt men oxå onödigt svårt. Och just i det här momentet blev lärarens petighet extra irriterande. "Står vi verkligen helt rakt nu?" SKIT SAMMA, jag står innanför de vita linjerna, vi måste väl inte mäta med en jävla linjal???

Det märks att mitt liv inte är annat än jobb och körkort just nu. Det är kul att ha många järn i elden men samtidigt är jag så trött hela tiden. När jag står vid skrivbordet (jag har höj- och sänkbart) känner jag ibland att jag verkligen håller på att somna ifrån mina arbetsuppgifter.

DÄRFÖR ska det bli så fantastiskt roligt, skönt och avkopplande att sätta sig på flyget till London på fredag! Jag, Jakob och Niklas ska dit på en weekend, bo på fyrstjärnigt Hilton Deluxe och se Britney Spears live på lördag. Jag fick mail från arrangören att just den tunnelbanelinje som går ut till arenan är helt avstängd på lördag. Man måste ta sig dit på alternativt sätt. Det låter ju helt fruktansvärt jobbigt, men arrangören rekommenderade en speedboat som går längs med Thames River och som tar 25 minuter. Då får man dessutom en liten sightseeing på köpet. Sagt och gjort, bokat och klart!

Det är alltid kul att resa, särskilt med sina närmaste och framförallt när det gäller något särskilt, typ en konsert eller liknande. Just nu är det onekligen väldigt bra tajming oxå, eftersom jag verkligen behöver en paus från både jobb och körkortspluggande. Om än en liten sådan. Paus, alltså.

Ju äldre folk blir, desto mindre angelägna blir de att fira sina födelsedagar. Det här är inget nytt. Vad som inte heller är nytt är att när folk gått förbi 30 så börjar de "skämta" om hur mycket de fyller. Om exempelvis en kollega på jobbet fyller 40, så säger han "lite skämtsamt" att han fyller 30. Att jag använder citationstecken här beror för det första på att det egentligen inte alls handlar om att vara lite rolig, det handlar främst om att den tillfrågade av någon anledning skäms för sin ålder. Och för det andra så är det inte roligt, har aldrig varit. Förväntar de sig att man ska brista ut i högljutt gapskratt bara för att de drar av några år på sin egentliga ålder? Jag känner ibland att jag har så fruktansvärt svårt för sån här "vardagshumor" att jag bara vill gå itu när folk drar de där skämten som man redan hört 1400 gånger förut i sitt liv. Den allra nyaste versionen av det här skämtet är att relatera till Benjamin Button. Nu kan man liksom göra lite mer klart vad det är man skämtar om redan från början, och säga:

-Förra året fyllde jag 30, i år fyller jag 29! JAG ÄR SOM BENJAMIN BATTÅN, SOM BENJAMIN BATTÅN!!!"

Är det roligt? Inte särskilt.