Måndag morgon, tillbaka på jobbet igen efter vår galna kryssningshelg till Helsingfors. Jag tänker inte berätta särskilt mycket om vad vi egentligen hade för oss, för jag vill nog inte riktigt erkänna vilket fylleslag det egentligen var, eller hur brötiga och fulla vi egentligen lyckades bli. Jag kan åtminstone säga att jag hittar nya blåmärken på min kropp hela tiden, och dessutom har jag ont i bröstkorgen. Jag bjuder på det, men i övrigt gäller regeln: "Det som händer på en finlandsbåt, stannar på en finlandsbåt."

Jag hade ju hoppats på att njuta av en glass i ett soldränkt Helsingfors, men tji fick jag. I Helsingfors var det sju grader, snålblåst, regnigt och grått. Vi gick där och huttrade, samtidigt som vi fick höra att det var sommarvärme hemma i Sverige. Sura och nedkylda slog vi oss ner på den lokala hamburgerkedjan och betalade 100:- för ett meal. Det märktes att kronan är svag...

Skönt i alla fall att det är fyradagarsvecka och att det blir långledigt till helgen. Undrar dock vad man ska hitta på i påsk...

Idag ger jag mig ut på Östersjön tillsammans med två vänner och en främling, för en tvådygnskryssning till Helsingfors! Vi ska festa och dansa, men framförallt ser jag fram emot att sitta på däck insvept i en filt, med solglasögonen på, en drink i handen och njuta av den bländande solen! Enligt tillförlitliga källor ska solen stråla även i Helsingfors, så när vi går av där imorgon hoppas jag på en soldränkt esplanad att flanera på.

Det är egentligen helt sjukt hur utsvulten man är på lite ljus och värme, så snart det blir något mildare i luften blir svenskarna helt LOCO och ger sig ut i tunna vindjackor när det ändå bara är 4-5 grader på morgonen. Man är ju så otålig, man VILL INTE vänta längre! Första picknicken brukar oxå vara en sån där tillställning man nästan fryser ihjäl på, men "det är ju så skönt i solen"... Vi är alla lite för desperata i april, tror jag bestämt.

Det ska hursomhelst bli mysigt med en liten minisemester, vi får dock se hur pigg man är på söndag. Det blir nog en och annan drink och ganska mycket "Disco Defenders" i hytten både i kväll och imorgon!

Igår kom dagen "vi alla har väntat på" - Nu får homosexuella par äntligen gifta sig i kyrkan. En vän till mig uttryckte sig så här:

"Detta är en historisk dag! Och det är både med glädje och ilska (för att det tagit så lång tid) som jag konstaterar att alla nu har samma rättigheter att ingå äktenskap. Kärlek som kärlek."

Själv var jag inte så säker på att det hela inte var ett dåligt aprilskämt, men det visade ju sig faktiskt vara sant. Nu har vi samma rättigheter allihop! Tänk att 2009 är premiäråret för att kunna säga just den meningen: Nu har vi samma rättigheter allihop! Jag förstår min väns aggression över att det tagit så lång tid, men nu bör vi kanske ändå koncentrera oss på att fira det här genombrottet, som man ändå måste kalla det. Jag personligen har inget intresse av att gifta mig, än mindre i Guds hus, men självklart är det roligt och viktigt att vi, HBT-gänget, blir erkända. Nu återstår det bara att se hur det här efterlevs och följs. Svenska kyrkan har ju faktiskt inte själva tagit ställning ännu.

Medan vi i Sverige går framåt tar ett land vid namn Afghanistan väldigt många steg bakåt. Deras president har nyligen undertecknat en lag som enligt FN gör våldtäkt tillåtet. Kvinnan måste alltid ställa upp på sex om maken vill det. Dessutom får hon aldrig lämna huset. söka jobb eller läkarvård utan sin makes tillåtelse. Barbarer. Det är det enda ord jag kan komma på. Barbarer.

Var åttonde svensk är arbetslös om två år! Lågkonjunkturen gräver djupare och djupare, krisen blir svårare och mörkare för var dag, och man undrar vad som egentligen pågår. Jag känner mig maktlös, jag undrar om vi inte alla kan göra något? Det måste väl GÅ att göra något? Om vi nu VET att det kommer vara värre än NÅGONSIN om bara två år, kan vi inte arbeta för att förhindra det redan nu? Varför måste vi bara sitta och vänta på det allra värsta, bara för att vi vet att det är på väg?

Folk undrar om man är rädd att bli arbetslös. Jag vet faktiskt inte riktigt, det känns avlägset just i detta ögonblick. Samtidigt förstår man kanske inte hur snabbt det faktiskt kan gå. Om och när det väl händer känns det säkert som om någon ryckt undan mattan man står på, man blir förvånad och förbannad och tycker att man inte haft tid att förbereda sig. Självklart är jag rädd att förlora jobbet, samtidigt tror jag inte att jag faktiskt kommer att göra det. Mitt företag har klarat sig undan finanskrisen med bravur, och det är inte utan att man undrar när bakslaget kommer.

Jag var på banken igår och pratade pension, fonder och privatekonomi överlag. Jag är så duktig på att pensionsspara så att jag har väldigt bra siffror i min prognos, bättre än genomsnittet. Enligt den kommer jag att få ut 104% av min lön när jag blir pensionär, och det är ju faktiskt helt sjukt. Jag kommer alltså att få ut MER än vad jag får när jag jobbar. Alla har ju en åsikt vad gäller pension, många i min ålder säger att de inte kan förstå varför man vill spara massa pengar i unga år bara för sin pensions skull. Hellre använda pengarna nu, man vet ju inte ens om man blir gammal!

Nej, i och för sig, men någonstans i bakhuvudet vill man väl ändå ha ett gott liv när man slutar jobba, OM man nu fortfarande lever? För mig personligen känns det lite oansvarigt att bara skita i den möjligheten att man faktiskt KAN bli 65 år och att man faktiskt VILL sluta jobba då.

Vad jag hursomhelst skulle komma fram till var att min handläggare på banken bubblade av entusiam angående börsen: "Nu kommer Sverige att hämta sig rekordsnabbt, vi har världens bästa möjligheter att ta oss ur de här krisåren!". Så det där med en kolsvart framtid hänger tydligen på vem man frågar. Och det känns ganska befriande.

Häromdagen blev jag lite nostalgisk och sentimental när jag insåg att det är precis ett år sedan jag flög till New York på egen hand och pluggade där i en månad. Att det redan gått ett år känns helt absurt, men framförallt kliar det i hela mig och jag känner att jag snart, snart, snart måste ut i världen igen! Som tur är har jag redan köpt tur/retur-biljetter till San Fransisco i september, så för min del får sommaren gärna gå hur snabbt som helst.

Som en konsekvens av min nostalgi mailade jag min skola i New York och frågade efter min dåvarande lärarinna Beatrice, bara för att säga hej och tacka för senast typ. Hon svarade faktiskt, och hennes svar gjorde mig väldigt glad:

"I'm always happy to hear from former students. Especially from those like you who left good memories. I have to say... you were one of my first cool students. When I was informed a Daniel Holmen was asking for me, to be honest I thought it might be you but I wasn't sure so I looked you up. To my surprise, I was right."

Det känns tufft att hon tyckte att jag var cool, det gör mig stolt! Människan är från Brooklyn så det ger mig fan cred att hon tyckte JAG var cool, hahaha!

Slutligen vill jag bara passa på att tipsa om Alcazars nya album "Disco Defenders", som utan tvekan är deras bästa någonsin. Jag är mindre chockad av den internationella kvaliteten, hela skivan känns väldigt osvensk - på ett skönt sätt. Det är dock hög tid för dem att sluta hyckla om att Alcazar skulle vara en trio: Alcazar består av Andreas Lundstedt och Tess Merkel, så enkelt är det. Det är bara de två som hörs i låtarna, och det lyser igenom så starkt att de är bästa vänner privat att man får en "man kan inte leka tre"-känsla av alltihop.

Det är den första april. Vilket ypperligt datum för premiären av min allra första, alldeles egna blogg! På väg till jobbet i morse satt jag spänt och bläddrade i dagens Metro, och undrade vad för slags jönsigheter de nyvakna stockholmarna skulle utsättas för i år. Jag blev ganska besviken när jag insåg att påhittigheten inte sträcker sig längre än att en cheeseburgare på Mcdonalds nu kostar 112:-, och att man från och med nästa vecka får 500:- i böter om man står på fel sida i rulltrappan. Antingen har fantasin tagit slut helt och hållet, eller så orkar man helt enkelt inte med sådana skämt som folk faktiskt går på och eventuellt blir upprörda över. Är det inte det som är själva poängen? Jag tycker att det hade vart mycket roligare om exempelvis Riksbanken gått ut med en pressrelease om att reporäntan höjs till 42% med omedelbar verkan. När folk sedan råkat samman i fullständig panik och en protestaktion tornat upp sig utanför Riksbanken, då hade Stefan Ingves stegat ut på trappen, gjort tummarna upp och gnäggat "April, april!"

Jag skulle ha skrattat fram till sommaren tror jag.

Själv ansåg jag mig vara något sånär kreativ när jag idag la ut i min status på Facebook att jag bestämt mig för att flytta hem till Falkenberg, leva ett lugnare liv nära familjen och skaffa stor lägenhet + hund. De som känner mig vet att tanken aldrig ens skulle slå mig, men jag fick även "Välkommen hem"-hälsningar och uppmaningar att tänka efter innan jag gör något dumt. Det var ju inte meningen att göra någon besviken, men det är ju såklart även det som är det roliga. Idag är det upp till bevis för folk att visa att de har humor!

I morse vaknade jag bara för att inse att jag hade glömt köpa ett nytt SL-kort igår, när det förra slutade gälla. Det var bara att ta en promenad till Fridhemsplan för att inhandla ett nytt. Jag var på väg in på Pressbyrån för att inhandla ett hederligt gammal magnetremsekort när jag såg att SL Center hade öppet. Jag skaffade ett SL Access-kort i december av en ren slump, men har aldrig laddat på det just eftersom man måste ta sig till ett SL Center. Nu hade jag chansen.

Jag stegade in och roffade åt mig en nummerlapp, när jag fick syn på en gör-det-själv-maskin som stod i ena hörnet. Självklart vill jag göra det själv, så jag provar. Först ska man hålla fram sitt Access-kort mot en blå liten läsare tills det piper till, sedan betalar man med sitt kontokort. När jag godkänt summan står det "Köpet genomfört". Jamen vad fiffigt, tänker jag och är i full färd med att lägga tillbaka VISA-kortet i plånboken när jag plötsligt ser "Köpet makulerat" i samma ruta som nyss påstod att köpet var genomfört. Ett kvitto kommer ut med samma text.

När jag vänder mig om mot kassörluckorna upptäcker jag att butiken är tom, och att en radda kassörer sitter och stirrar på mig. Det syns på dem att jag gjort något fel, man kan liksom se det i deras trötta blickar. Jag går fram till en av dem och hinner säga "Jag vet inte vad som hände..." innan han säger "Du höll inte Access-kortet mot läsaren efter att du betalat! Pengarna kunde inte överföras till kortet eftersom du inte höll upp det mot läsaren!"

Man måste alltså först hålla upp kortet mot den blå lilla läsaren, sedan betala, sedan hålla upp det igen för att få in pengarna på kortet. Jag vill bara tillägga att det inte stod någonstans att man skulle hålla upp kortet en gång till. Förstå hur många som kommer att göra fel på det där, läsa "Köpet genomfört", gå därifrån och ha betalat 690:- för ingenting! Det var ju bara ren tur att jag fick syn på texten som sa att köpet var makulerat.

För övrigt är det mycket snack om skatteåterbäring just nu. Folk försöker överglänsa varandra med hur mycket de får tillbaka, de annonserar ut på Facebook inför alla sina hundratals vänner hur många tiotals tusen kronor de får tillbaka. Jag fick en liten restskatt på ynka två hundralappar, och det är ju faktiskt en större bedrift än att få tillbaka, om jag får säga det själv. Jag var väldigt nära nollpunkten, och det betyder att jag faktiskt har skatteplanerat framgångsrikt. Alla de där tiotals tusen kronorna ni får tillbaka i en klump nu, de har jag portionerat ut under året och haft glädje av varje månad. Vissa föredrar säkert att få pengarna i en klumpsumma, för att det är svårare att spara 3000 varje månad än att "aldrig se pengarna" och istället få 30.000 framåt sommaren. Självklart, jag tycker bara det är onödigt att låna ut tusenlappar till Skatteverket varje månad till 0% ränta. Jag tar istället de där 3000 varje månad och sätter in på ett räntekonto som ger avkastning, så man kan ju fråga sig vem som är den egentliga vinnaren här.

Och så har en ny skandal flugit upp bland huvudrubrikerna: "Kycklingskandalen". Massor av människor runt om i landet har hittat glasbitar i sina kycklingfiléer. Fruktansvärt, oförståeligt, sanslöst och framförallt: EN SKANDAL! Visst är det, vi ska aldrig behöva tveka på att den mat vi köper är av god kvalitet. Självklart ska vi känna oss trygga med de råvaror vi köper, vi ska inte ens behöva ifrågasätta dem. Köttskandalerna avlöser dock varandra, det handlar om både köttfärs med fejkad datummärkning och grisar som kokats levande i Scan-fabriken. Av någon anledning verkar det vara i köttsnusket det fuskas mest. Ändå ökar köttkonsumtionen ständigt och vi äter mer kött än någonsin förut. Det är någonting i den ekvationen som inte går ihop. Det ska alltid vara så synd om människorna, men att kycklingarna plågats, stressats, blivit misshandlade, fått vingarna avbrutna och känt sådan fruktansvärd rädsla att de spytt ner sina nerblodade fjädrar tycks glömmas bort längs med vägen. Det ligger nära till hands att använda ordet hyckleri. Att köpa bra kött är en mänsklig rättighet, betyder det att alla andra individers rättigheter läggs på hyllan? Om det nu är bevisat att en fullvuxen sugga har samma intelligens som ett treårigt mänskligt barn, är det då okej att människan sätter sin egna matlust framför den sugga som får sin hals avskuren framför ögonen på sina barn? Folk försöker så ofta ifrågasätta mitt val att inte äta kött, men ingen har ännu kunnat få fram ett bra svar på de frågor jag just ställde. Varför?

Kryssningen var en total succé! Jag stod på benen ända till klockan 06:00, och hysteriskt roligt hade vi hela tiden. När vi hade sovit av oss det värsta ruset satte vi oss och såg världens förmodligen roligaste karaokeshow någonsin. Två tondöva medelålders bögar framförde "Det gör ont" och jag skrattade så att tårarna bokstavligen rann. Och det var inte ens deras mening att vara roliga.

När jag stod på dansgolvet vid 04:30 i natt fick jag helt plötsligt syn på självaste Ankie Bagger. Hon uppträdde tidigare på kvällen, och nu stod hon där och stuffade med sitt crew. Jag gick fram och bad att få presentera mig.

"Hej! Jag måste bara få presentera mig, Daniel heter jag. Din första skiva var min första LP-skiva. Det var julafton, jag var sexsju år och din skiva blev min första egna!"
"Jaha?" svarade Ankie.

Jag vart smått förvånad av bristen på reaktion, så jag blev väl lite ängslig och fick fram:

"Ja... Det var väl roligt?"
"Jätteroligt", sa Ankie och dansade vidare med sina vänner.

Hon kanske inte orkade med en full bög som ville prata om hennes skiva från 1989, men lite mer feedback än så hade jag kanske väntat mig. Till och med Gigi Hamilton var ju imponerad när jag namedroppade gamla Style-albumspår då jag träffade henne en sommar på Patricia.
Nåväl...