Igår kom dagen "vi alla har väntat på" - Nu får homosexuella par äntligen gifta sig i kyrkan. En vän till mig uttryckte sig så här:

"Detta är en historisk dag! Och det är både med glädje och ilska (för att det tagit så lång tid) som jag konstaterar att alla nu har samma rättigheter att ingå äktenskap. Kärlek som kärlek."

Själv var jag inte så säker på att det hela inte var ett dåligt aprilskämt, men det visade ju sig faktiskt vara sant. Nu har vi samma rättigheter allihop! Tänk att 2009 är premiäråret för att kunna säga just den meningen: Nu har vi samma rättigheter allihop! Jag förstår min väns aggression över att det tagit så lång tid, men nu bör vi kanske ändå koncentrera oss på att fira det här genombrottet, som man ändå måste kalla det. Jag personligen har inget intresse av att gifta mig, än mindre i Guds hus, men självklart är det roligt och viktigt att vi, HBT-gänget, blir erkända. Nu återstår det bara att se hur det här efterlevs och följs. Svenska kyrkan har ju faktiskt inte själva tagit ställning ännu.

Medan vi i Sverige går framåt tar ett land vid namn Afghanistan väldigt många steg bakåt. Deras president har nyligen undertecknat en lag som enligt FN gör våldtäkt tillåtet. Kvinnan måste alltid ställa upp på sex om maken vill det. Dessutom får hon aldrig lämna huset. söka jobb eller läkarvård utan sin makes tillåtelse. Barbarer. Det är det enda ord jag kan komma på. Barbarer.

Var åttonde svensk är arbetslös om två år! Lågkonjunkturen gräver djupare och djupare, krisen blir svårare och mörkare för var dag, och man undrar vad som egentligen pågår. Jag känner mig maktlös, jag undrar om vi inte alla kan göra något? Det måste väl GÅ att göra något? Om vi nu VET att det kommer vara värre än NÅGONSIN om bara två år, kan vi inte arbeta för att förhindra det redan nu? Varför måste vi bara sitta och vänta på det allra värsta, bara för att vi vet att det är på väg?

Folk undrar om man är rädd att bli arbetslös. Jag vet faktiskt inte riktigt, det känns avlägset just i detta ögonblick. Samtidigt förstår man kanske inte hur snabbt det faktiskt kan gå. Om och när det väl händer känns det säkert som om någon ryckt undan mattan man står på, man blir förvånad och förbannad och tycker att man inte haft tid att förbereda sig. Självklart är jag rädd att förlora jobbet, samtidigt tror jag inte att jag faktiskt kommer att göra det. Mitt företag har klarat sig undan finanskrisen med bravur, och det är inte utan att man undrar när bakslaget kommer.

Jag var på banken igår och pratade pension, fonder och privatekonomi överlag. Jag är så duktig på att pensionsspara så att jag har väldigt bra siffror i min prognos, bättre än genomsnittet. Enligt den kommer jag att få ut 104% av min lön när jag blir pensionär, och det är ju faktiskt helt sjukt. Jag kommer alltså att få ut MER än vad jag får när jag jobbar. Alla har ju en åsikt vad gäller pension, många i min ålder säger att de inte kan förstå varför man vill spara massa pengar i unga år bara för sin pensions skull. Hellre använda pengarna nu, man vet ju inte ens om man blir gammal!

Nej, i och för sig, men någonstans i bakhuvudet vill man väl ändå ha ett gott liv när man slutar jobba, OM man nu fortfarande lever? För mig personligen känns det lite oansvarigt att bara skita i den möjligheten att man faktiskt KAN bli 65 år och att man faktiskt VILL sluta jobba då.

Vad jag hursomhelst skulle komma fram till var att min handläggare på banken bubblade av entusiam angående börsen: "Nu kommer Sverige att hämta sig rekordsnabbt, vi har världens bästa möjligheter att ta oss ur de här krisåren!". Så det där med en kolsvart framtid hänger tydligen på vem man frågar. Och det känns ganska befriande.

Häromdagen blev jag lite nostalgisk och sentimental när jag insåg att det är precis ett år sedan jag flög till New York på egen hand och pluggade där i en månad. Att det redan gått ett år känns helt absurt, men framförallt kliar det i hela mig och jag känner att jag snart, snart, snart måste ut i världen igen! Som tur är har jag redan köpt tur/retur-biljetter till San Fransisco i september, så för min del får sommaren gärna gå hur snabbt som helst.

Som en konsekvens av min nostalgi mailade jag min skola i New York och frågade efter min dåvarande lärarinna Beatrice, bara för att säga hej och tacka för senast typ. Hon svarade faktiskt, och hennes svar gjorde mig väldigt glad:

"I'm always happy to hear from former students. Especially from those like you who left good memories. I have to say... you were one of my first cool students. When I was informed a Daniel Holmen was asking for me, to be honest I thought it might be you but I wasn't sure so I looked you up. To my surprise, I was right."

Det känns tufft att hon tyckte att jag var cool, det gör mig stolt! Människan är från Brooklyn så det ger mig fan cred att hon tyckte JAG var cool, hahaha!

Slutligen vill jag bara passa på att tipsa om Alcazars nya album "Disco Defenders", som utan tvekan är deras bästa någonsin. Jag är mindre chockad av den internationella kvaliteten, hela skivan känns väldigt osvensk - på ett skönt sätt. Det är dock hög tid för dem att sluta hyckla om att Alcazar skulle vara en trio: Alcazar består av Andreas Lundstedt och Tess Merkel, så enkelt är det. Det är bara de två som hörs i låtarna, och det lyser igenom så starkt att de är bästa vänner privat att man får en "man kan inte leka tre"-känsla av alltihop.

 

Gitte

2 april 2009 12:02

Länge leve rätten till kärleken och till rätten att själv få välja vigselform; till det fria valet av vem man skall älska och hur; något som måste vara varje människas fulla rättighet!

http://bortbytingen.bloggagratis.se

 

Gitte

2 april 2009 20:29

Jag gick igång lite till på ditt inlägg ang könsneutral äktenskapslagstiftning. Fick förstås leta på nätet, och nog var det sant!!
http://bortbytingen.bloggagratis.se/2009/04/02/1547901-konsneutral-aktenskapslag/

http://bortbytingen.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det händer om och om igen, flera gånger om året, och därför slutar man aldrig att förvånas över hur urholkat dumma en del politiker verkar vara. Om man har ett yrke som man vet bevakas hårt av press, hur vågar man då fuska och bryta mot både regler, ...

Är det inte dags att någon sätter sig ner med Uma Thurman och frågar hur det egentligen står till? I början av sin karriär plockades hon fram av Quentin Tarantino och fick således förmånen att medverka i en av 90-talets mest berömda kultklassiker; "P...

Jag förstår inte det här med Cheryl Cole's "Fight For This Love". De första gångerna jag hörde den var på VH1, en musikvideo som lät som något Kim Wilde kunde ha gjort 1993 (lät ungefär som "If I Can't Have You"). Uråldrigt discosound som drev mig ti...

Jag har en hatkärlek till att blogga. Ibland och emellanåt kan jag verkligen känna hur mycket jag vill uttrycka mig om något, berätta om något, redogöra för något - hur mycket jag faktiskt har något på hjärtat. Samtidigt kan jag känna en fasa, en ovi...

Jag har varit SÄMST på att blogga den senaste månaden, jag vet. Jag har väl inte haft något att säga, jag vet inte. Men idag hann jag bli irriterad två gånger innan jag ens kommit till jobbet, och då måste jag ju naturligtvis frå berätta! För det för...