Vi har kört från Santa Barbara till San Diego idag. Det går bra att köra, jag känner mig ganska lugn och avslappnad ute på motorvägen trots sex filer. Det är faktiskt värre att köra inne i städerna, särskilt då att PARKERA! Och det här med att man FÅR svänga till höger vid rött ljus känns obehagligt ovant, man får verkligen ha ögonen med sig. På motorvägen är det emellanåt ganska dåligt skyltat. Vid ett tillfälle idag låg jag i yttersta högerfilen, och helt plötligt dyker det upp en skylt: "RIGHT LANE MUST EXIT". När jag såg skylten var jag redan inne i ett spärrområde, så det var bara att köra av. GPS:en, Liza with a Z, får alltid panik vid sådana händelser och börjar gapa GÖR OM RUTT! GÖR OM RUTT! Man ba: JAAAAAAAAAAAAA, jag SKA!!! Hon är lite konstig ibland, den där GPS:en. Ibland säger hon: "Sväng höger!", och när jag svängt höger gapar hon: GÖR OM RUTT! GÖR OM RUTT! Jag gjorde ju som hon sa!!!

Imorse åt vi frukost på ett kafé, och vi har väl börjat titta lite tröttsamt på varandra vad gäller mat. Niklas beställde French Toast, och fick då in ett berg av wienerbröd-liknande bakverk täckta av sirap, vispad grädde och bär. Jag beställde Blueberry Pancakes och fick ett berg av 5 cm-tjocka torra pannkakor som man skulle dränka i sirap. Man hinner liksom rapa av mätthet innan man ens smakat. De som serverar oss måste tycka att vi är lite konstiga, för man äter alltid bara lite grann innan man känner att man bara vill... kräkas. Då betalar vi och springer därifrån. Och vad gäller middagarna: snart skriker jag om jag ens kommer i närheten av friterad mat! Skulle vi dö skulle det vid obduceringen upptäckas att våra levrar till hälften bestod av ren frityrolja. Men vi ska inte klaga, vill vi äta godare, bättre och nyttigare är det självklart inga problem. Häromdagen åt jag en fantastisk pasta, och en morgon åt jag en vanlig yoghurt med müsli. Ibland räcker det gott!

Det känns i alla fall skönt att stanna i San Diego i två nätter nu, då hinner man varva ner lite och framförallt testa barscenen ikväll. Vi har letat upp gaygatan, så det blir att plöja igenom den ikväll. Återkommer med resultat och skandaler.

Vi är i Santa Barbara och har ikväll druckit BEACH BLACKOUT, en big-ass drink som utklassar typ allt annat. Kolla bara storleksskillnaden mot de två vanliga drinkglasen bredvid! Och nej, de är inte små. De är typ ölglas.

VI LEVER! Att hämta bilen i San Francisco gick snabbt och smidigt, och det har överlag gått väldigt bra att köra. Jag har kört fel X antal gånger, men GPS:en har varit en riktig livräddare. (Vi har döpt den till Liza. With a Z.) Vi hade AAAALDRIG klarat oss utan den. Idag råkade jag köra för nära trottoaren när jag skulle parkera så det blev en fet repa i navkapseln på ena däcket, men det är väl inte hela världen. När vi hämtade bilen tecknade jag varenda försäkring man kunde få, så vi är fully covered. Det kostade lite extra men det var liksom inget att diskutera. 

Igår körde vi nästan hela dagen. Vi hade Santa Barbara som vårt mål, och vi stannade och åt lunch i Santa Cruz, men det mörknade snabbt och redan vid åttatiden var det fullständigt kolsvart på vägarna. Det kändes otryggt och osäkert, så när vi nådde ett ställe som hette Pismo Beach stannade vi till och fick ett rum på ett Holiday Inn för endast 300:- per person. Vi hade fortfarande ca två timmar kvar till Santa Barbara, men det kändes onödigt och framförallt meningslöst att fortsätta, eftersom man ändå inte kunde njuta av utsikten på vägen. Jag har nog aldrig sett en sådan svärta på en väg, när man tittade i backspegeln var det som att stirra in i en svart vägg. Läskigt!

I morse började vi dagen med att ta en promenad på stranden.

Det var sjukt hett i luften men vattnet är typ -18 så det gick knappt ens att doppa tårna. Vi körde vidare mot Santa Barbara och stannade till i det danska samhället Solvang där vi åt lunch. Världens äldsta och mest förvirrade servitris betjänade oss, och hon gjorde fel både med drickorna, maten och notan. Men hon hade en dansk nationaldräkt på sig, och hon var extremt söt. 

På vägen från Solvang till Santa Barbara körde vi i bergen, vi vet knappt vilka men det var HÖGT, kurvigt, brant och jävligt häftigt! Riktiga James Bond-miljöer, och det var svårt att både hålla koll på vägen och på utsikten.

Väl framme i Santa Barbara visade sig staden vara den svåraste hittills att köra i, jag blev tutad åt och jag skrapade upp navkapseln, som sagt. Vi hade problem med att hitta ett hotellrum, det var fullt på Holiday Inn och överallt annanstans kostade det minst 200 dollar för en natt. Nu har vi slutligen hamnat på ett litet rum i gammaldags mormors-stil, och natten gick dessutom loss på 169 dollar, men det var det bästa vi kunde hitta. Det är tydligt att det här är en riktig turiststad, men här är åtminstone väldigt fint, varmt och med palmer längs med gatorna. 

Imorgon bär det av mot San Diego där vi ska stanna i två nätter. På återhörande.

Nyvaken på hotellet, idag bär det av! Nu inleds fas två på vår resa - ROADTRIP! San Francisco har varit ett skönt sätt att komma ner i varv och påbörja semestern, men nu börjar det riktiga äventyret! Vi hämtar bilen om tre timmar, sedan tar vi kustvägen och stannar kanske till i Santa Cruz och Big Sur. Vi får se. Inget hotell är bokat förrän på fredag, jag undrar om det blir hysteriskt dyrt att bara trava in på ett hotell på vägen och be om ett rum. Allt är ju billigare om man bokar i förväg. Holiday Inn-hotellet som vi bor på nu har hjälpt oss att boka ett annat Holiday Inn i Los Angeles, fredag-tisdag. Det ligger precis vid Universal Studios, "in a descent neighbourhood" enligt dem själva. Holiday Inn är bra, det är lite budget-deluxe känsla. Ganska billigt, och mycket bättre kvalitet än de riktiga budgetvalen. Hotellet i Los Angeles gick på ca 400:- natten per person.

San Francisco har nog inte helt och fullt motsvarat mina förväntningar. Innan vi kom hit så hörde jag fantastiskt mycket gott om staden, att den är så otroligt charmig och pittoresk och "The Paris of the west". Men jag vet inte. Vid diverse tillfällen har vi känt oss ganska osäkra på gatorna här, det stinker avlopp typ överallt och dessutom är det så mycket hemlösa och galningar på stan att det ibland känns som att de är fler än oss vanliga dödliga. Otrygghetskänslan hänger mycket ihop med alla hemlösa, men många av dem är trevliga människor som är artiga och tackar för sig även om man inte ger dem några pengar. Det läskiga är ju dock de som fullständigt förlorat förståndet, man har ju ingen aning om vad de kan ta sig till. Även om de kanske mest bara skriker och dansar för sig själva i ett hörn. Jag kan bara inte förstå vad det är som håller en vid liv när man är hemlös och driver runt på gatorna i San Francisco. Igår såg jag en kvinna som satt på trottoarkanten vid en port, hon var smutsig och sliten, och hon bara satt där och stirrade rakt ut i luften. Vad tänker hon på? Vad ser hon fram emot? Vad får henne att finnas till överhuvudtaget? Hoppas hon att allt ska bli bra igen så småningom? Om det har gått så långt att man faktiskt är hemlös och sitter i en kall port och stinker, har man inte redan gett upp då? Finns det ens någon återvändo?

Någonting är uppenbarligen fel i den här stan, om man nu kan gå längs med en gata och räkna antalet hemlösa till en tresiffrig summa. Undrar just varför ingen rensar upp, gör något, och framförallt - ser till att de här människorna inte blir hemlösa från första början.

I lördags kväll träffade jag en snubbe som hette Chris, som jag pratade mycket med om detta. Han hade bara ett svar på alltihopa: "Welcome to America". Jag passade även på att reda ut ett annat begrepp tillsammans med honom, det här med hälsmingsfrasen "Hi, how are you?". För det är ju bara en hälsingfras, men vad ska man svara egentligen? Svarar man "Fine thanks, how are you?" eller bemöter man bara frågan med samma fråga; "Hi, how are you?". Chris förklarade att det bästa är att svara "Good. How are you?". Skönt att äntligen veta, så man slipper undra.

I lördags gick vi även tillbaka till spritaffären där vi köpte vinet som vi var tvungna att öppna med hjälp av bartendern i hotellbaren. Vi skulle ha en ny flaska vin, och jag sa till Niklas att nu måste vi komma ihåg att köpa en med vanlig "kapsyl" liksom. Jag stod där vid vinkylen och sa högt till mig själv: "En med vanlig skruvkork, en med vanlig skruvkork" och jag fick syn på en! Jag plockade ut den ur kylen och såg att den kostade 20 dollar. "Nej, usch vad dyrt!", ställde tillbaka den och tog en annan som bara kostade 6 dollar. "Perfekt, det här vinet är ju faktiskt gott oxå!"

Vi stegade ut ur butiken och gick tillbaka mot hotellet. En bit från affären frågade Niklas: "Men är det vanlig skruvkork nu då?" "Jaaa, det är klart det... NEEEEEEEEEEEEEJ!" Vi hade köpt en korkad flaska, IGEN!!! Asså, hur jääävla IQ-befriade får man vara? Jag kände mig så sjukt DUM i just det ögonblicket att jag bara ville släppa flaskan och gå hem och lägga mig. Men vi gick tillbaka till butiken och köpte en korkskruvsöppnare istället, så nu kan denna situation aldrig uppstå igen!

Det blev inget Alcatraz. Det var utsålt, men ingen av oss är särskilt ledsen för det. Sevärdheter är alltid sevärdheter, det skulle vara kul att ha varit där men egentligen spelar det inte så stor roll... När vi ändå var i pir-området, "Fisherman's Wharf", så passade vi på att promenera runt där. Vi gick in på ett stort akvarium och fick bland annat se de här fruktansvärda maneterna:

Sedan tog vi spårvagnen till Castro och tog en drink på Harvey's, men nu är vi hemma på hotellrummet igen och klockan är faktiskt bara 21:00. Det blir en lugn kväll eftersom det är en fantastiskt stor dag imorgon. Vi ska hämta bilen och köra vidare nedåt landet, vi tror att Big Sur blir vårt första stopp. Jag har hört mycket gott om den lilla staden. Jag vågar knappt tänka på det faktum att jag ska köra bil här imorgon. Det känns läskigt men jag tror att det kommer att bli bra, så snart jag vant mig vid den nya miljön och lugnat ner mig lite grann. Håll tummarna för att vi överlever där ute på vägarna!

Förresten var vi inne en sväng på Macy's. Där var julskyltningen i full gång med massor av enorma, härligt amerikanska julgranar!

Igår gick vi på bio, IGEN. Den här gången en eftermiddagsbio klockan 14:10, "Halloween 2". Vi blev MYCKET nöjda och extremt överraskade, eftersom vi trodde att den bara skulle vara en trött reprisering av den första filmen. Den visade sig dock vara en riktigt rättfärdigad uppföljare, och sådana finns det inte många av. Twisten i slutet fick mig att tappa hakan så att den slog i golvet, jag ÄLSKAR att bli genuint överraskad och tagen på sängen av en film som lyckas lura mig så hårt.

Sedan gick vi på stan en sväng, jag övertalade Niklas att köpa ett par astuffa skor. Själv måste jag hålla tillbaka lite grann, i förrgår shoppade jag loss ordentligt och kom tillbaka till hotellet med två par skor, jeans, t-shirts, tröjor, skjorta och solglasögon. Men det är ju så billigt, man KAN ju inte låta bli när ett par ursnygga trasiga Urban Outfitters-jeans kostar 300:-!!! För att inte tala om skorna, ett par vita Reeboks med guldtryck samt ett par jeansskor från Levis, båda för ca 800:-! Man får inte ens ETT par skor för 800:- hemma!

Sen var det ju lördagkväll - vi var båda trötta och slitna efter den blöta fredagskvällen, men vi kan ju inte gärna häcka på hotellrummet en lördagkväll i San Francisco, så det var bara att släpa sig iväg till gayområdet och köpa Red Bull/Vodka så att man vaknade till. Det blev en bra och rolig kväll till slut, Niklas blev apfull men jag var bara pigg och glad, pratade bland annat film med en bartender som visade sig ÄLSKA svensk film - "Låt den rätte komma in" var tydligen den bästa vampyrfilmen han någonsin hade sett! När vi pratade om den så blev han så exalterad att han bjöd oss på tequilashots, "Those are on me, you guys!". Vilken fantastisk gästvänlighet liksom, det hade ALDRIG hänt i Sverige!

Idag ska vi försöka ta oss till Alcatraz. Det är fortfarande mulet och kallt men det är nästan bara bra, för jag måste vila min brända hud lite grann. Pannan fjällar så mycket att den är helt skrovlig!

Igår skulle vi ha vår första utekväll, och det märktes tidigt att förväntningarna var på topp! Vi gled in på en liqour store och tjackade en flarra vin, bara för att på hotellrummet inse att vi hade köpt en flarra med KORKSKRUV! Hur amatörig får man vara? Så jag gick ner till receptionen och sa att jag hade en pinsam fråga, "om ni kanske har en korkskruv liggandes nånstans?" Han som jobbade i receptionen garvade bara och sa att jag kunde gå till baren. Jag stapplade in där med min bruna påse, och bartendern korkade upp mitt vin. Jag är inte den som skäms, men lite pinsamt kändes det.

Väl ute köpte vi drinkar på svettiga barer, och ursäkta mig men vi blev verkligen fulla som ägg! Vi mötte upp Howard, en kille jag träffade på Patricia i somras, och han bara: "You guys are really, really drunk!" Jaja, ursäkta oss då. Vi var väl nervösa eller nåt, inte vet jag... Hela kvällen gick på 240:- för min del, så man behöver inte oroa sig för att pengarna ska försvinna där åtminstone.

Innan utekvällen gick vi på bio igen, denna gång på världspremiären av "Sorority Row", en remake av en 80-talsskräckis som faktiskt var helt okej! Tom salong naturligtvis, trots premiär. I kiosken på bion köpte vi pizza, och jag var faktiskt tvungen att fråga om vi fick ta med den in i salongen. Kassörskan sa bara "Yes of course!" och jag förklarade att så får man minsann inte göra i vårt land! Vi köpte även popcorn som vi fullkomligt dränkte i smält smör som man tar ur en pump, gott men samtidigt snuskigt och sjukt kladdigt. Man skulle nog varit lite fetare om man hade bott här... Bio-colan är dock det äckligaste av allt, det är som att dricka poolvatten. Smakar bara klorin eftersom de blandar colaextraktet med sitt vanliga odrickbara kranvatten. Undrar hur det känns för dem när de kommer till Sverige och får smaka riktig cola?

Nu ska vi ut och äta en bakisfrukost nånstans, gärna nåt friterat... Det är mulet och kallt idag av nån anledning, så vi kurar väl ihop oss och myser nånstans, vi har ju ändå SEMESTER! :)

Innan vi gick och såg "Wicked" på Orpheum Theatre igår åt vi lyxig middag på Macy's Skybar. Man har ju haft sämre utsikter vid middagen...

Jag åt lax med mashed potatoes, det var premiär för äkta amerikanskt potatismos, och det var jäääääävligt gott!

Väl på "Wicked"-showen nådde vi båda den absoluta piken i vår jetlag, eftersom vi båda var så trötta att vi höll på att ramla ur stolarna. Väldigt synd, eftersom vi båda hade sett fram emot showen så mycket, men nu när vi väl satt där så hade vi svårt att hålla ögonen öppna. Det kändes inte som om vi hade möjlighet att ge den en ärlig chans. Men "Defying Gravity" är verkligen paradnumret, då vaknade man till och ryste ikapp till musiken!