Mitt uppe på Golden Gate Bridge får man följande råd om man nu är där för att hoppa. Under skylten finns en nödtelefon inkopplad.

Det intressanta är att det inte står någonting om att telefonen går att använda vid andra nödsituationer, såsom en olycka. Den finns liksom enbart där för att det är vanligt att ta livet av sig genom att hoppa från just den bron!

Idag har vi uppgraderat hotell, och vi fick en väldigt trevlig överraskning när vi stegade in i vårt rum - det här är vår nya utsikt:

Yes, tar man två steg ut genom altandörren så drattar man rakt ner i poolen! Rätt mycket trevligare utsikt än på det förra skumraskhotellet. Nu bor vi på ett Holiday Inn och det känns väldigt mycket säkrare - och lyxigare!

Vi promenerade över Golden Gate Bridge idag, (igår åkte vi bara förbi den), och det var bra mycket dimmigare idag än igår. Idag såg man inte ens bron från marken, men när vi väl kom upp på bron så lättade dimman och vi tog en promenad fram och tillbaka på en timme.

På vägen tillbaka till stan pekade busschauffören ut George Lucas hus. "Han som producerat Star Trek", enligt honom själv.

Vi har hittat vår DRÖM-Urban Outfitters så vi ska dit och lassa på oss en hel del asgrymma kläder innan vi ska till Orpheum Theatre och se "Wicked" - äntligen!

Vi gick på en mediterranean restaurant och hamnade som vanligt i händelsernas centrum då en kvinna bredvid plötsligt svimmade, och fullständigt rasade in i väggen bredvid sig. Hennes man mitt emot flög upp ur sin stol så hårt att stolen föll baklänges, och innan vi visste ordet av så var ambulansen på plats. Svenska som vi är så såg vi åt ett helt annat håll och fortsatte vår konversation, hade vi varit amerikaner så hade vi möjligtvis lagt oss i och frågat om vi kunde hjälpa till, men en svensk tiger ju. Som känt är.

Vi gick på bio och såg The Final Destination i 3D. Vi var nästan helt ensamma i salongen, vilket var en liten besvikelse för min egen del. Även i New York gick jag på bio i en tom salong, och man kan undra var folk håller hus? Jag vill ju gå på en fullsatt amerikansk föreställning, bara för att se hur det är! Om brudarna skriker lika mycket och om snubbarna verkligen gapar "OH DON'T GO IN THERE" åt duken. Hur det verkligen ligger till kommer vi kanske aldrig att få veta, om vi inte går på premiären av "Sorority Row" på fredag, som vi pratat om. Överlag upplever jag att det är ganska tomt på folk i San Francisco. Alla restauranger vi går förbi är antingen stängda eller ödsligt tomma. Niklas var inne på att "det är ju vardag", men jag tror att amerikanarna är ute väldigt mycket mer än exempelvis svenskarna, utan att ta hänsyn till vilken dag i veckan det är. Jag tror nog snarare att det faktiskt är den berömda finanskrisen som ger sig till känna, USA är väl ett av de land som drabbats värst... Hysteriskt mycket folk har förlorat sina jobb, så barerna ekar tysta just nu. Vi får väl se hur det är i helgen, om det är nån skillnad.

Filmen var för övrigt inte särskilt mycket att hänga i granen, förutom de två manliga huvudrollsinnehavarna som gav mig och Niklas en träningsångest utöver någon annan! Efter semestern börjar vi lyfta skrot, men NU är vi på semester! Langa hit en cheesecake till, tack!

Direkt efter frukost, (tuna sandwich naturligtvis, de gör helt fantastiska saker med tonfisk i det här landet), satte vi oss på en sightseeing-dubbeldäckare och åkte San Francisco runt i två timmar. Det var strålande sol och säkert runt 25 grader, så vi satt på bussens övre däck och lapade sol. När vi närmade oss Golden Gate Bridge blev det helt plötsligt galet mulet och sviiiinkallt, så där satt vi och huttrade i våra t-shirts. Området runt Golden Gate Bridge är ofta mulet och kallt, det beror visst på dimman som uppstår mellan det kalla vattnet och den varma luften. Så i pausen vid bron rusade jag in på Starbucks och köpte varm choklad, den satt jävligt fint just då. När bussen sedan rullade igen tog det bara några minuter innan vi var tillbaka i normalt väder, sol och klarblå himmel. Väldigt märkligt, men häftigt!

Efter sightseeingen gav vi oss på att försöka hitta Castro, gaydistriket i San Francisco. Vi gick längs med Market Street i en hel evighet, och kollade kartan massor av gånger eftersom det kändes som om vi var på väg bort från stan, men det visade sig att vi var rätt. Castro Street korsar övre Market Street, så det var egentligen inte svårt alls att hitta. Att vi hade kommit rätt blev uppenbart när vi fick syn på en sjukt stor prideflagga som vajade i luften vid korsningen Market Street/Castro Street. Vi var hemma! Vi gick in och fjantade oss i en porrbutik, sedan tog vi en Tequila Sunrise på Harvey's klockan tre på eftermiddagen. Varför inte, liksom? Harvey's är för övrigt baren "där allt hände", med massor av fotografier och hyllningar till Harvey Milk på väggarna.

På väg tillbaka mot city konstaterade vi att folk stirrar! De GLOR verkligen på oss, nedifrån och upp. Det hände flera gånger att folk, särskilt barn, fnissade och pekade. Vi tittade på varandra och undrade vad fan det är frågan om, vi ser ju ut precis som vanligt? Det är klart att det syns att vi inte är härifrån, men vi har ju liksom "vanliga kläder" ändå. Kanske att folk klär sig i lite mörkare färger här och att vi är lite mer färgglada, men sååå extremt är det inte. Vi undrar om de stirrar för att vi är snygga, eller för att vi inte ser kloka ut i deras ögon?

När vi kom fram till en korsning nånstans när 5th Street, vände sig en storväxt svart kvinna om och fick syn på oss. Plötsligt ÄLGAR hon fram mot mig med stora steg, och helt plötsligt är hon så nära att jag måste rygga tillbaka. Hon slänger med händerna som om hon ska örfila mig, och skriker:

"WHERE WERE YOU LAST NIGHT WHEN I CAME HOME? AND WHO IS HE??? (Hon pekar på Niklas.)

Vi skyndar oss därifrån och sätter fart över övergångsstället, varpå hon skriker efter oss:

"OH IT'S OVER!!!!!!"

Således hade vi vår första psykokonfrontation redan dag 1.

Vi gick förbi Cheesecake Factory och köpte en slice Chocolate Chip Cookie Dough, och det var en evig tur att vi bara köpte en, för efter cirka två tuggor var man nära att kräkas. Tänk er en 7 cm hög kaka i form av en tårtbit, där botten (nästan halva kakan) enbart bestod av koncentrerad kakdeg. Ovanpå det en ostkakesubstans, och så en stor klick hårdvispad grädde bredvid. Himmelskt gott, HIMMELSKT, men så mäktigt att Niklas började kvida efter en och en halv tugga. Jag själv har lite enklare för att trycka i mig mäktiga kakor, men den här var inte att leka med.

När jag för första gången såg mig i en spegel idag fick jag en mindre chock! Jag har BRÄNT mig! Jag ser ut som ett stoppljus, en kräfta, en nymålad brandpost! Tack vare solglasögonen har jag dessutom en tjusig tvättbjörnslook, så jag ser ärligt talat inte klok ut. Visst visst, jag borde ha smort in mig, men jag hade ärligt talat inte en tanke på det. Det har inte ens känts särskilt varmt, men solen kanske är starkare här... Jag har i alla fall köpt solskydd nu, så värre ska det väl åtminstone inte bli. Det kanske var därför folk glodde, förresten? För att Niklas var snygg, och för att jag såg ut som en vandrade falukorv bredvid honom?

Utöver allt detta har vi under dagen fixat ett nytt hotell, ett Holiday Inn som ligger precis bredvid Orpheum Theatre där "Wicked" spelas. När jag åkte hem från New York förra året var jag sååå besviken på mig själv för att jag inte hade gått och sett den på Broadway, så vi har naturligtvis vart och köpt biljetter till föreställningen imorgon kväll.

Nu är vi ganska trötta efter att ha promenerat hela dagen, så ikväll blir det middag och bio! Förhoppningsvis i 3D!

Vi konstaterade när vi släckt lampan igår att det är tystare här än vad man kunde tro att det skulle vara. 10 sekunder senare gav Niklas ifrån sig sin första snarkning, så det var tydligen inga problem alls att sova. Men snacka om att klockan inuti kroppen är helt fucked up, första gånge jag vaknade och kände att jag absolut inte kunde sova längre så var klockan 05:08.

Det första vi gjorde igår när vi checkat in på hotellet var att ge oss ut i mörkret här i området för att köpa vattenflaskor.Vi hittade en skum Liquor Store med tveksam belysning (vad annars?) där vi inte bara köpte vatten, jag passade dessutom på att köpa två av mina favoritgrejer från New York-tiden: Diet Snapple Raspberry Tea, och Pepperidge Farm Soft Baked Chocolate Chunk Cookies. Ni hör på bara namnet att de är de godaste kakorna som någonsin gjorts.

Nu ska vi kolla biljetter till Alcatraz och ge oss ut på stan! Det ska bli ruskigt spännande att se San Fran i dagsljus! Nedan är en förhandstitt på den fantastiska utsikten från vårt fönster.

Efter ett helt dygns oändligt resande sitter vi nu på vårt hotellrum i ett sjaskigt område i centrala San Francisco. Flygresan gick bra men kändes löjligt lång, särskilt som upplägget var lite stressigt i början för att sedan följas av massor av dödtid. Varför stressar man fram "middagen" och den ENDA filmen på nio timmar samtidigt, för att sedan inte ha något kvar att bjuda på? Filmen som visades var för övrigt "The Proposal" med Sandra Bullock och Ryan Reynolds, som kanske framkallade några fniss här och där. Skrattet fastnade dock i halsen när vi hade bytt flyg och samma film visades en gång till! Och det var alltså den enda filmen som visades på typ 15 timmars flygande - två gånger!

Förutom några felaktiga ordval ("Sfanks" istället för "Fine, thanks") i språkuppvärmningen så har allt gått kanonbra. Hotellet är lite läskigt - trånga korridorer, dörrar som står halvöppna in till kolsvarta rum, märkliga dofter och ljud, och lampor som blinkar frenetiskt bara man går över golvet. Dessutom låg det en filt utanför hotellentrén som började hosta när vi gick förbi! Under den låg nämligen en rosslig kvinna och sov! Just nu ligger vi här och lyssnar på diverse sirener utanför fönstret...

Klockan är 01:00, vi har vart vakna i över ett dygn och vi är härligt fnittriga så vi MÅSTE sova i den förhoppningsvis LUSfria sängen nu. Imorgon ska vi göra stan och samtidigt hitta nån annanstans att bo. Goodnight America, wherever you are!

Dåså! Nu är det äntligen dags! Sedan i januari har jag och Niklas planerat för vår drömresa, och nu helt plötsligt är väskan färdigpackad och flyget avgår om dryga 12 timmar. Jag har gått runt i lägenheten ikväll och panikat över allt jag kan tänkas ha glömt, men nu orkar jag inte tänka längre. Jag har alla biljetter och pass och vouchers och allt vad fan det är, allt annat kan man köpa nytt om man nu skulle ha glömt något. Men jag brukar verkligen aldrig glömma något, det har nog aldrig hänt faktiskt. Peppar peppar...

En 18 timmars flygresa till San Francisco väntar imorgon, och där blir vi kvar till på måndag. Då ska vi hämta en bil som vi redan bokat och betalt, och köra nedåt i Kalifornien. Los Angeles, San Diego och Las Vegas står på schemat, men jag hoppas att vi hinner med några oväntade impulsstopp någonstans i delstaten också. Tre veckor blir vi borta, och det hela är nervpirrande oplanerat (trots så lång planering) med endast två hotellnätter bokade. Må det förlovade landet i väst ta oss dit det vill, och må vi få uppleva det allra mesta och bästa och allt annat vi inte ens vågar drömma om! Förväntningarna är skyhöga men det går naturligtvis inte att bli besviken i United States of America, så nu bär det sannerligen av! 

Jag kommer att använda bloggen som resedagbok, så jag ska så ofta jag kan och hinner uppdatera med status och bilder. Om jag inte är för upptagen med att uppleva saker, förstås.